Anja Erämaja

Kuuluuko tämä teille? WSOY

Vilja-Tuulia Huotarinen

Iloisen lehmän runot WSOY

Satu Manninen

Sydänfilmi Gummerus

Anja Erämaja debuterade för fyra år sedan med den rosade diktsamlingen Laulajan paperit ("Sångarens papper") - en bok med mycket humor, galla och feminism. Hennes andra opus heter Kuuluko tämä teille? ("Tillhör det här er?"). Boken består av prosadikter och beskriver invånare i en trappa i ett höghus i en förstad. I bokens inledning flyttar någon in i sin nya tvårummare, acklimatiserar sig, inreder, bekantar sig med grannarna, lär sig närområdets snabbköp och pubar. Sedan kommer B-trappans invånare till tals, lägenheterna angivna med tillnamn och nummer, med alla de egenheter och problem som ett liv i höghus kan innebära. Konstruktionen är fyndig och ger boken en arkitektur och en sorts Spoon River-karaktär..

Här finns barnet som bara vill ha och vill ha, här finns ensamförsörjaren som dignar under vardagens slit och pensionären som lever ett ensamt vegeterande liv, och den sängliggande åldringen som konstaterar att de första liggsåren har uppenbarat sig. Här finns den unga hustrun som försöker hålla kvar känslan av samhörighet och glädje med sin man. Här beskrivs ögonblicket då vardagen blir övermäktig och världen svartnar för ögonen..

Helhetsintrycket blir ganska dystert och desperat men är troligen ganska realistiskt. Människorna är ensamma trots alla grannar, drömmarna förblir drömmar. De äldre lever på sina minnen eller lever ut sina fantasier. Här finns mycket främlingskap och desperation men också positiva möten, lojalitet och en lite bisarr humor, en överlevnadsstrategi för höghusmänniskan. I B-trappan, bostad 24, står det Kokko Suomaa på dörren, och brevbäraren reflekterar: (min övers.)

" Vad skulle jag bli, präst eller klockare? Skjortan har sju knappar. I maxibrevet strumpor, trosor, smink, garnändar. De nya redan på väg, posten tar inte slut av att delas ut. Jag åker upp med hissen, kommer springande ner. Av gårdagen minns jag ingenting, vilken färg himlen hade. Det är torsdag, uppenbarelsedagen, anna- och pirkkadagen. De väntar bakom dörren, de har beställt en babytidning. Vårnumren kommer, pärmarna byter färg, det gröna fyller staden. Varje år är ett mellanår, för vissa timmar får man betalt. Vad var det nu jag skulle bli? Rik, älskad?"

Sprudlar av lust

Vilja-Tuulia Huotarinens tredje diktsamling heter Iloisen lehmän runot ("Den glada kons sånger"). Det är en ömsint bok full av glada och lyckliga kor och människor som lever tillsammans, med och av varandra; Rebekka, Isolde, Rosamunda, Allison, Eulalia, Eufrosyne. Ibland är det kon som talar och idisslar sina planer, minnen och drömmar, ibland är det människan som för ordet och beskriver och tolkar kornas och sitt eget liv och beteende.

Boken sprudlar av lust. Ordet "ilo" - glädje - är högfrekvent, men som motvikt eller komplement finns här också stråk av förgänglighet, sorg och vilsenhet. Det märkliga är, att V-TH lyckas förmedla både sensualitet, närhet och erotik i sina ko(miska)bilder. Så här kan det låta: (min övers.)

"Bara vi skulle komma iväg nångång! En dag händer det, korna lägger sig ner på bryggan för att vila med Clark Gable som sällskap. En fri sommardag, ett underverk, breda hattar bland näckrosorna. Korna vill ha sugrör och saft, Clark en cigarr. För en stund blir vi förskonade. Klockan blir halv två, den blir halv tre, klockan fyra är stranden tom, trasiga förkläden fladdrar i vinden. Scarlett och Melanie, de konstiga systrarna, den ena förstår ingenting och den andra för mycket, båda står inför sin undergång men tänker på det först i morgon.".

Något omstörtande har hänt.

Satu Manninens debutsamling Sateeseen unohdettu saari ("Ön glömd i regnet") tyckte jag var en fullträff, en av de senaste årens finaste debutböcker, med en språkfantasi och verbal träffsäkerhet som avslöjade en talang utöver det vanliga. Hennes andra diktsamling, Sydänfilmi ("Hjärtfilm") överraskar med helt andra tonfall: det är en grym och dyster bok som beskriver lamslagna och förvirrade patienter på ett sjukhus, kroppens förfall och deformering, främlingskapet i en familj och barndomens övergivenhet. Allt detta skrivet med stor precision, originella och överraskande bilder och med ett starkt sinne för det grymma och groteska. "Tysta smärtan, den disharmoniska orkestern./ Instrumenten tränger sig in för att döda havets/ stigande och sjunkande rörelse. Det hav jag fruktade som barn/ är nu i mig/ fartygets dunkande hjärta./ Läkaren ser på mig, ett tomt lastrum, vart kunde man komma härifrån./ En gång försökte jag dö, men blev bara stående i öppningen/ när tiden stuvades in, dörren syddes fast.".

I avsnittet om familjen är visionerna lika svarta, utsattheten och ensamheten lika förhärskande:

"Huset byggs runt familjen, jag ligger på den smutsiga.

madrassen eller ylar som porslinshund i bokhyllan, sak samma.

Bildörrarna slås igen, babyn lämnas kvar i bilen tills den inte längre sprattlar, läggs i en plastpåse.

Jag är en baby, jag orkar inte hålla upp mitt huvud.

Jag kruxar i blanketten, till en början är jag ett vitt papper men redan efter tjugo minuter ett enda klotter.

Jag fördriver tiden genom att gömma mig bland hundarna, Rummet fullt av bitande hundar. En springer ut på bilvägen och resultatet är som i Pollocks målning."

Någonting omstörtande måste ha hänt i författarens liv, när tonfallet och hela livssynen så radikalt demoniserats och fått så svarta färger efter den vitala och livskraftiga debuten. Skickligheten och den verbala träffsäkerheten finns dock kvar. Satu Manninen är en viktig och berörande poet..

Claes Andersson

kultur@hbl.fi