Finanssikapitalismi – Jumala on kuollut

av Otto Bruun och Teppo Eskelinen (red.). Texter av Otto Bruun, Aditya Chakrabortty, Teppo Eskelinen, Tuuli Hirvilammi, Lauri Holappa, Markus Jäntti, Ville-Pekka Sorsa, Leo Stranius, Elina Turunen och Matti Ylönen. Into-pamfletti, Like Kustannus 2009.

Finanskrisen har gett upphov till en rad ideologiska pamfletter vilkas huvudsakliga syfte är att inskärpa att det är ett grundläggande paradigmskifte som behövs för att samma katastrof inte ska upprepas och för att utvecklingen på sikt ska vara hållbar också med tanke på jordklotets materiella resurser och miljöutmaningar.

Den nyaste skriftsamlingens titel Jumala on kuollut ("Gud är död") anspelar på Friedrich Nietzsches berömda sentens om att trosuppfattningar i sig själva skapar en verklighet bara tillräckligt många tror på dem. Även om Nietzsches yttrande brukats och missbrukats till den grad att det nästan förlorat sin betydelse träffar det någonting i finansmarknadens väsen, som har karaktären att generera sig själv. Pärmbilden med en narrkristus uppspikad på korset fungerar inte lika bra som bild för finanskrisen; den har ju inte tagit andras synder på sig utan tvärtom lämpat över alla sina egna synder på andra att bära.

Problemet med den av Otto Bruun och Teppo Eskelinen redigerade rödgröna pamfletten är att finanskrisen får stå som ingång till en lång rad politiska och ekonomiska frågor som existerar oberoende av den, som inkomstfördelningen. Men visst kan man önska att krisen påskyndar en omprogrammering av Finlands ekonomiska paradigm att tillverka varor för export, i stället för att bara fastna i en exercis kring så kallade stimulansåtgärder. En fråga som ställs är varför staten inte tidigarelägger sitt investeringsprogram - om det sammanfaller med följande uppgång leder det ju bara till att byggnadskostnaderna stiger. En annan sak är att satsning på ökad konsumtion och bygge av motorvägar är oförenligt med de miljöpolitiska målsättningarna.

Skatteparadis

I global skala är tankarna om en degrowth-ekonomi de intressantaste i rådande läge. Vad det handlar om är att avstå från den ekonomiska tillväxten som övergripande målsättning till förmån för en balanserad utveckling där tillväxten kontinuerligt rör sig kring någon bråkdels procent, och produktions- och konsumtionsmönstren anpassas till de krav som miljön och klimatförändringen ställer. En degrowth-ekonomi avskaffar inte arbetslösheten på kort sikt men kan väl göra det på lång sikt.

Vad själva finansmarknaden beträffar kan man väl säga att den är ett ställe där innovationer inte alltid är en positiv sak. Om inte ens proffsen behärskat mekanismerna i olika sorters derivatinstrument kan man fråga sig om det finns någon annan möjlighet än att förbjuda dem i den nya regleringen av finansmarknaden. Förtjänstfullt pekas det på skatteparadisens avgörande betydelse för att gömma undan förluster och risker. Det är också skäl att minnas att bankerna och aktiemarknaden ingalunda tillhandahåller de enda kanalerna för företagens kapitaltillförsel – i Schweiz finns ett välfungerande system för lån mellan företag.

Vad allt faller tillbaka på är, om en slutsats tillåts, den enkla sanningen att finansmarknaden inte i längden kan ge en större avkastning än vad realekonomin ger. Om man går in för en degrowth-ekonomi med en årlig tillväxt på låt oss säga 0,1 procent betyder det att bottnen för en spekulationsekonomi på finansmarknaden faller bort.

Mikael Kosk

mikael.kosk@hbl.fi