Tom Waits

Glitter And Doom (Anti/Bonnier)

Stråkarrangemangen hängde kvar för länge på sjuttiotalet men annars har Tom Waits lyckats ändra på stil och sound och de grejer han slår på i studion just innan hans projekt riskerat att bli tjatigt. Därför är liveskivan från sommarturnén 2008 Glitter And Doom – den första på tjugo år – en besvikelse och ett motbevis: här har Waits fastnat i sitt eget uttryck.

Efter en lovande och skittung öppning med Lucinda/Ain't Going Down avslöjas ett tämligen jämntjockt band som puffar på i en trygg waitsiansk medelfåra.

Var är Marc Ribot och hans rivjärnsrubbade gitarr? (Funkgitarren på Such A Scream är direkt nedlåtande.) När tomrummen slammas igen och de teatralt perkussiva ljudlandskapen lämnats kvar i studion, uppstår ingen himmel/helvete-dialektik.

Då blir också Waits storvulna brölande ganska enahanda. Den lönnmördarvassa Singapore blir missriktat pampig medan Dirt In The Ground – förgänglighetsskildringen i desperat och sprucken falsett – reduceras till en farbroderlig tryckare för nostalgiker med vuxensmak, eller tonåringar i svart och lila.

Dessa låtar förtjänar bättre.

Märkliga låtval

Bottennoteringen kommer med Trampled Rose, som på senaste studioskivan Real Gone (2004) är tragisk och rå, och där Waits låter som en skadskjuten hyena. Här tutar han på som en sömnig kalv i sommarnatten.

Men märkligast av allt är dock låtvalen. Devisen tycks ha varit att de allra minst intressanta låtarna från turnérepertoaren ska med. Vadå Fannin Street? I stället för, säg, Chocolate Jesus? På nätet (npr.org) kan man helt legalt (tror jag) lyssna på en hel konsert från turnén och få med sig dussinet bättre spår.

Sakernas tillstånd summeras av att det är i grunden intetsägande låtar – en funkig Metropolitan Glide och en demonisk spaghettiwestern Goin' Out West – som lyckas trampa igång lite fart i enformigheten.

Om låtvalet är ett statement mot publikfrieri och lättköpt gemyt, blir den tillagda bonusskivan – som består av en halvtimme hopklistrat mellansnack - inget annat än pinsam antites till antitesen. Hellre då en hederlig Waltzing Matilda, faktiskt.

Men helst av allt något helt nytt.

Och det gärna snabbt!

Oscar Rossi

kultur@hbl.fi