Jean-Philippe Rameau.

Nouvelles Suites de Pièces de Clavecin; Jean-Henry d'Anglebert: Chaconne de Phaeton.

Assi Karttunen, cembalo (Alba ABCD 290)

Johann Sebastian Bach.

6 partitor för klaver (Clavier- Übung I).

András Schiff, piano (ECM 476 6991)

Den instrumentala sviten – Suite, Ordre, Partita – var under barocken den dominerade kompositionsformen för klaver. Formen var enkel: ett inledande preludium – uvertyr – ofta svitens längsta sats, därpå en rad mer eller mindre stiliserade danser - allemande, courante, sarabande och som avslutning en gigue – en form som var legio på både det franska och det tyska språkområdet. I Frankrike applicerades svitformen även på orgelmusiken, satserna hade visserligen mera liturgiska namn men musiken var lika dansant. Fransmännen tyckte om att sätta in överraskande karaktärsstycken i sina sviter, till exempel musikaliska personporträtt eller karaktärsdrag. I Jean-Philippe Rameaus två "nya sviter" (Nouvelles Suites de Pièces de Clavecin) från år 1728 lägger man märke till att den andra går i två olika tonarter: G-dur och g-moll. Detta är nytt och finns senare i sonatens olika satser. Sviterna innehåller visserligen några traditionella danssatser - allemande, courante, menuet – men Rameaus förnyelsebehov märks i flera karaktärsstycken av vilka La Poule, Hönan, torde vara den mest kända.

Orientaliska tongångar

Globaliseringen hade börjat redan på 1700-talet, man läste gärna om främmande länder och kulturer och i Les Sauvages skildrar Rameau med orientaliska (!) tongångar ett till Paris importerat indianpars dans – hör en föregångare till Mozarts turkiska marsch!

Jag tycker att Assi Karttunen spelar sviternas långsamma satser lite pedantiskt men när hon får orsak att sätta fart bär det av. Inspelningen är gjord i Östersundoms kapell men mikrofonerna verkar vara rätt nära cembalon och någon egentlig rumsakustik hörs inte. I varje fall en intressant skiva där den barocktida svitformen drar sina sista suckar.

Bachs Franska och Engelska sviter har väl de flesta pianister kämpat med. De sex partitorna är mindre vanliga i den traditionella pianoundervisningen, måhända för att musiken ibland är tekniskt mycket krävande. Många av Johann Sebastian Bachs verk är encyklopediska sammanfattningar, en epoks avslutning och höjdpunkt till exempel Kunst der Fuge, Musikalisches Opfer, Das wohltemperierte Klavier. Hit hör även de sex partitorna vilka Bach 1726–1730 utgav på eget förlag under rubriken Clavier- Ü bung I.

Tänjer ramarna I denna musik tänjer Bach svitformens ramar till det yttersta: inledningssatserna har alla olika namn och form, från en Fantasia på knappt två minuter till en nästan åtta minuter lång Toccata. C-mollpartitan avslutas av en Capriccio, inte av en gigue och då och då smyger Bach in vad han kallar "andern Galanterien". Längre gick det inte att komma. Tiden var mogen för sonaten med kontrasterande teman och satser i olika tonarter.

När man spelar cembalomusik på piano måste man besluta hur mycket instrumentet får påverka tolkningen. Ungraren András Schiffs Bachspel kunde karakteriseras som renlärigt återhållsamt. Den dynamiska skalan är cembalomässigt smal och artikulationen rör sig mellan sirligt non legato och vasst staccato. Tempona är överlag snabba och Schiff tvekar inte att exponera musikens och sin egen virtuositet.

Inspelningen är från en konsert i Neumarkt men snyggt putsad och utan störande bakgrundsljud.

Folke Forsman

kultur@hbl.fi