Timo Lassy – Round Two (Ricky-Tick)

Med andra ord skulle Lassy kanske ha spelat dixieland, törhända i DDT, om han hade varit aktiv under den perioden. Då avsågs ju med guldåldern en lite tidigare period.

Det finns många fina detaljer på skivan, såsom Antti Lötjönens lediga marcato-smakande baslinjer eller de utmanande blåssektionsriffen. Sångaren som med två spår aningen splittrar skivans kontinuitet är inte Joe Williams , men man kommer att tänka på honom en stund då man hör José James övertygande röstresurser.

James lyrik kunde lika gärna vara slumpvis valda ord – originellare tankar ingår inte utan ordens rytmiska funktion är viktigare, men det fungerar.

Deeper Into är den i sammanhanget halvobligatoriska låten med afroflöde och ytliga hänvisningar till Coltrane-hållet. Fooling Rosetta är en boogaloo med gammeljazzdrag i trumbreakarna – ett säkert svängande livekort. Till det bästa och mest överraskande hör Buzz Beater Stomp. Här går man ännu längre bakåt i tiden, till swingig pre-bop. Kanske trettiotalet är ett nytt håll för klubbjazzen.

Varför spelar Teppo Mäkynen 6/8-beat på balladen Some Love då man med balladkomp kunde ha kommit närmare traditionen och gjort pastischen perfekt? Men det är väl lättare att dansa till de markanta slagen än till det mera stämningsfulla vispsvepet över virvelskinnet.

Skivan är inspelad i äkta levande stereo, vilket i tiderna kunde innebära att trumsetet var i den ena kanalen medan t.ex. pianot fanns i den andra. Så även nu, men Abdissa Assefas slagverk på andra sidan av rummet balanserar upp situationen.

Men jo, det är en till tusen välspelad skiva och svängen är handgriplig. Å andra sidan finns det katalogvis av guldåldersskivor från till exempel Blue Note (då bolaget var Blue Note, innan det svaldes av Emi-jätten för att småningom smältas och vattnas ut), Prestige, Verve och andra. Men inhemskt är alltid inhemskt, kanske.

Jan-Erik Holmberg

kultur@hbl.fi