I taket lyser stjärnorna ****

Kinopalatsi 9 Regi: Lisa Siwe. Manus: Linn Gottfridsson. Foto: Andreas Lennartsson. I rollerna: Josefine Mattsson, Mika Berndtsdotter Ahlén, Annika Hallin, Anki Lidén.

Det görs en hel del ungdomsfilm på andra sidan av potten, men inget som kommer ens i närheten av Lukas Moodyssons Fucking Åmål. I sig en värdig arvtagare till Roy Anderssons cinematiska generationsroman En kärlekshistoria från 1970.

Problemet här är att det blivit för mycket fylla och villa, vacker med spackel och trubbel med sexuella förtecken. På sitt sätt intressant, visst, men vad blev det av de "snälla" flickorna (och pojkarna) och dom som har tvättäkta problem, långt bortom varför pussas han med henne-horisonten? Frågan går till regissören Lisa Siwe som I taket lyser stjärnorna ger sig i kast med Johanna Thydells prisade ungdomsroman, detta samtidigt som hon tar sig an Jenna ( Josefine Mattson ). Fjorton, skötsam, förnuftig och begåvad med världens tuffaste morsa ( Annika Hallin , aktuell även i Millennium-sammanhang).

En pappa har egentligen aldrig funnits i bilden (Jenna är resultatet av en semesterromans), men det kvittar. Det vill säga tills nu när mamma Livs sjukdom, den med stort c, återigen gör sig påmind.

"Vi klarar oss, du behöver inte oroa dig", resonerar mamsen. Men den här gången är det allvar och följaktligen har man inget annat val än att flytta in hos mormor ( Anki Lidén ). Och det kan vara en pärs utan like, vet alla som inte drar jämnt med den äldre generationen, upp till tänderna utrustade med välmenande kostråd (broccoli biter inte på cancer, för helsike) och sällskapsspel.

Vad heter Burundis huvudstad? Ja, och vem orkar bry sig när ens mamma ligger för döden.

Poängen är att där Liv är för trött och sjuk för att ta strid är dottern det inte. I samband med en nog så våt hemmafest kommer Jenna i kontakt med klassens snyggaste och styggaste ( Mika Berdtsdotter Ahlén ). Och sedan är det full fart; härja, hångla, förneka till tonerna av Secret Service och andra popunder med övervintringskapacitet.

Och just här ligger ju charmen i Lisa Siwes vackra och finstämda uppväxtskildring: i dess förmåga att se livet och ljuset för sjukdomsjournalen. Utan att för den skull fega ut och tumma på vreden, integriteten.

När stunden är inne faller tårarna, oja, men resan är så givande att man går stärkt ur processen. Mamma snälla, jag är vuxen-scenariot har väl sällan framställts med samma sköra pregnans och när Jennas mamma i varuhusets provrum fäller repliken "Dom (brösten) kommer gumman, du får ha lite tålamod bara" är det bara så klockrent.

Liksom det mesta i den här filmen

Det är fråga om en debutrulle, men det skulle man inte tro när man betraktar Siwes känsla för nyanser. Se här en regissör som kan flickrummet utan och innan och som vet att växla mellan bilder och ord, mellan tystnaden och popsoundtracket.

Skådespelarna är lika djärva som de är skickliga. Annika Hallin är Sveriges för tillfället vassaste aktris, urstark även i de sprödaste av scener.

Och i nykomlingen Josefine Mattson har filmen en drivkraft som heter duga, uppkäftig men sårbar, söt som citronsaft.

Krister Uggeldahl

krister.uggeldahl@kolumbus.fi