Pepa Päivinen

North Pipe (Presence)

Pepa Päivinen är sedan länge bekant från UMO Jazz Orchestras rader. Med barytonsaxofon och basklarinett svarar han för de lägsta träblåstonerna i storbandet.

Han är en multiinstrumentalist med skala från sopran- till bassaxofon, klarinetter och flöjt, som började sin karriär på sjuttiotalet i Jukka Tolonens och Edward Vesalas sammansättningar.

I drygt tio år har han också gjort en solokarriär. North Pipe är träblåsarens sjätte skiva som ledare. Päivinens kontakt till jazzens alla former hörs också på den nya skivan. Här samsas klangbilder och stilistiska intryck från en bred skala.

Det finns funkgroove och beatkomp, orkestrala bitar med en hel arsenal av träblåsstämmor, inklusive etniska instrument. Förutom det rytmiskt starka materialet hörs också känsligt balladspel med Ravel smak och raffinerade intryck från folkmusik.

Eftersom bandet är inslipat genom flera års praktik och då Päivinen är en solist av stora mått är slutresultatet inte splittrat utan genomtänkt och väldoserat.

På den nya skivan spelar samma musiker som på den föregående Tiram Num (2005). Timo Kämäräinen (gitarr), Ville Huolman (bas) och Mikko Hassinen (trummor) har också hörts levande i Päivinens kvartett. På vissa spår har ensemblen utökats med Juho Laitinens cello och Mongo Aaltonens handslagverk.

I huvudsak är det Päivinens och Kämäräinens samspel, solon och dialoger som hörs i musikens front. Men det är fråga om ensemblespel på hög nivå. Kompet är mycket levande och bildar en betydelsefull stomme för musiken som pulserar stadigt, men inte utan pauser eller finkänslig nyansering.

Päivinens solistiska arbete är i högsta grad aktivt och närvarande. Han spelar med eftertryck och glödande känsla om det så är fråga om tuffare tag och tempon eller sublim balladkänsla. Blåsinstrumentens ton och dynamik är varken över- eller underdrivna utan har rätt mått.

Man kan i spelandet höra ekon från de inhemska sjuttiotalstoppblåsarna – bland andra Pekka Pöyry och Juhani Aaltonen. Päivinen, som är född 1955, var som tonåring elev hos Paroni Paakkunainen och Aaltonen.

Kämäräinens oftast distade elgitarr fungerar ibland som ett andra horn. Gitarristen som spelar med rocksound men jazzinnehåll är en mycket skicklig soloröst att räkna med.

I Huolmans detaljerade basspel hörs både åttiotalistisk tum-bas och milda ackord på elbas. Kontrabasen arbetar effektivt som en del av ensemblen både genom komp som låter måttbeställda i sammanhanget eller solodelar som blir en del av kompositionens helhet. Hassinens trumspel är inte bara fint utan även kännspakt. Det låter helt enkelt bekant då han t.ex. spelar lysande solo i Reflexology eller kompar i Valkeakuulas . Han har eget märke.

Nordisk jazz anses ofta som svalare och intellektuellare till tonen än den amerikanska – särskilt den mera traditionella. Man kanske koncentrerar sig mera på kompositionssidan här då solisterna och soloarbetet traditionellt varit viktigare i USA. Jazz är alltid lagarbete, men i USA finns en stjärnkult som lyfter upp vissa solister. På våra breddgrader tar man det lite lugnare med sådant. Då kan man få skivor som kan mata både hjärna och hjärta. I detta har Päivinen & co lyckats.

Jan-Erik Holmberg

kultur@hbl.fi

Skivrelease den 16.12 2009 kl. 21. på Rytmihäiriö-klubben. (Juttutupa)