Dokumentin ytimessä
Den finska dokumentär- och kortfilmens historia 1904-44. Av Jari Sedergren och Ilkka Kippola. Suomalaisen kirjallisuuden seura 2009.

Den är en inventering av hela detta brokiga fält med alla dess subgenrer och aktörer, statsmakten såväl som privata producenter. En självklar målsättning har varit att koppla materialet till idé-, kultur- och den politiska historien.

Förvisso gäller det ett fält som plöjts av många tidigare. Författarna nämner den finska filmens idoge historiograf Kari Uusitalo och Sven Hirns banbrytande kartläggningar av de levande bildernas första fas. Den icke-fiktiva filmen har även figurerat i akademiska sammanhang med Joakim Mickwitz avhandling Folkbildning, företag, propaganda (1995) som ett relativt tidigt bidrag. Den produktive Peter von Bagh rörde sig i sin avhandling Peili jolla oli muisti (2002) på kompilationsfilmens och kollagets område. Själv har Jari Sedergren tidigare doktorerat på den politiska filmcensuren i Finland 1939-47.

Icke-fiktiv film, faktuell film, sanningsfilm, dokumentärfilm. Som skribenterna påpekar är det sistnämnda och i dag rätt så vedertagna begreppet av relativt färskt datum. I anglosaxiskt språkbruk vann det egentligen gehör först under det sena 1920-talet genom den store brittpionjären John Grierson. Många vill ju definiera dokumentärfilm som en mer strukturerad och organiserad återgivning av verkligheten, ofta med en programmatisk och ideo-
logisk behandling av materialet och med en karaktär av social beställning. Medan tonvikten i den faktuellt inriktade filmen ligger på ett mer obehandlat bildmaterial.

Tidiga ”attraktioner”

De levande bilder som i Paris 1895 hade introducerats av bröderna Lumière spred sig snabbt med kinematografturnéer över kontinenten och nådde Helsingfors i juni 1896, faktiskt nästan ett år tidigare än Stockholm; Finland var ändå en del av marknaden i Tsarryssland. I dessa korta snuttar har man kunnat särskilja olika ”troper” (aktualiteter, dokumentära scener, genrescener och komiska scener) som utgör embryot till filmdokumentärens senare klassificeringar. Men det bör understrykas att tillika var allt detta ”attraktioner” utan större boskillnad mellan fakta och fiktion. Dessa tidiga tagningar bjöd på nyheter, exotik, händelser och gags i en salig röra. Filmen, ofta i symbios med varietén, som attraktivt marknadsgyckel innan den fasta biografen och mediets ”narrativisering” slog rot.

Tidigt hos oss dokumenterade aktuella händelser utgör Eugen Schaumans begravning, scener från generalstrejken och riksdagens högtidliga öppning. Redan i december 1904 gjorde Hbl reklam för den ”första lokalbilden i Finland” som visade skolungdomar under frikvarten från skolan vid Mikaelsgatan. En pionjär var den av Karl Emil Ståhlberg grundade Ateljer Apollo och den 1903 etablerade biografen Världen Runt på Mikaelsgatan. Nyhetsjournalen introducerades hos oss med biografen Lyyra på Georgsgatan 1914.

Subgenrer tar form

Snart utkristalliserade sig subgenrer som aktualitetsfilmen, reseskildringen, industrifilmen och den antropologiska filmen vilka sedan i den självständiga republiken med stort nationellt dokumentationsnit fick en mer förädlad form.

Redan 1911 visades i Berlin Apollo-bolagets Finland, den första film som gjorde reklam för vårt land som resemål. Ett senare ytterst ambitiöst projekt var Erkki Karus och Suomi Filmis Finlandia (1922) som ville ge en positiv helhetsbild av den av ett förödande inbördeskrig sargade unga republiken. Suomi Filmi etablerar sig som den största aktören på de dokumentära beställningsfilmernas område men redan under den stumma perioden uppenbarar sig även den legendariska duon Heikki Aho och Björn Soldan som snabbt tog upp internationella impulser i sitt filmspråk där rytmen, den rörliga bilden och montaget betonades.
1930-talet med reformen 1933 som innebar skattelättnader för värdefull ”undervisningsfilm” är förvisso en glansperiod för den inhemska dokumentären även om det kunde innebära en trist återanvändning. Många filmer klipptes om vilket innebar att värdefullt material gått förlorat.

Kulturarvet

Vårt 30-tal är också en tid av nationell självhävdelse men ett synnerligen värdefullt sidospår är den antropologiska film som i banbrytaren Robert Flahertys anda dokumenterade exotiska kulturer, gamla seder och folkbruk. Hos oss är Sakari Pälsi det ryktbara namnet som redan 1917 filmade tjuktjernas liv i sydöstra Sibirien. En annan var Eino Mäkinen med etnografen Kustaa Vilkuna som en inspirerande kraft. I förgrunden stod ofta Kalevala och karelianismen men i programmet ingick att i största allmänhet dokumentera kulturer, ritualer, tekniker och tillverkningssätt hotade av det moderna livets framfart.

Krig och propaganda

En dramatisk slutvinjett för den period boken behandlar utgör dokumentärerna och journalerna från våra två krig. Då kunde också den tekniska utrustning som anförskaffats och det internationella distributionsnät som byggts upp med tanke på OS i Helsingfors 1940 förvandlas till apparatur i krigets tjänst. Suomi-Filmi reagerade snabbt, så även Aho & Soldan med Heikki Aho i Stockholm där han redigerade materialet för internationell spridning. En aktiv filmproducent var också försvarskrafterna med en verksamhet som 1941 underställdes VTL (Statens informationsverk) och med många av våra främsta filmfotografer i IK-kompanierna.

Propaganda, javisst. Ibland rentav med scener som fingerats. Men också med unikt autentiskt material. Här nalkas vi filmens, inte bara dokumentärens, intressanta dubbelfunkion. Den speglar, och absorberar som en tvättsvamp, stämningar och attityder i tiden, oberoende av ”sant” eller falskt”. Detta utgör även en röd tråd i duon Sedergrens och Kippolas digra bok som alltså gör stopp vid krigsslutet 1944. Men fortsättning följer.

Hans Sundström
kultur@hbl.fi