Under de röda fanorna

Konst från Stalins tid ur Estlands konstmuseums samling. Kuntsis museum för modern konst i Vasa. Till 22.11.

Många ser socialrealistiska propagandabilder som munter kitsch skapad i ett falskt ideologiskt maskineri, men ligger dessa glansbilder de facto så långt från dagens reklamvärld?

För snart tre år sedan utbröt i centrala Tallinn ett av de värsta upploppen som Estland någonsin sett. Allt kretsade kring flytten av ett futtigt konstverk. Den laddade bronsskulpturen föreställande en soldat var ett minnesmärke över Röda arméns seger över Nazityskland, men många estländare såg den som en symbol för den sovjetiska ockupationen. Att konstnären var est och modellen för soldaten var en estnisk brottare och OS-medaljör som blev deporterad till Sibirien gjorde inte saken mindre komplicerad. Bronssoldaten blev storpolitik. När Kumu öppnade dörrarna 2006 debatterades det livligt om varför kuratorn ägnat socialistisk realism ett helt rum. Den stora massan ifrågasatte starkt varför museifolket valde att visa denna påtvingade estetik som den blivit impregnerad med i över femtio år när det äntligen hade blivit möjligt att se avantgardistisk konst. Man kan i dessa fall inte komma ifrån att konst, samhälle, historia och minne är tätt sammanflätade. Konsten blottar historiens oläkta sår.

Statens verktyg

Vilka slags frågor ställer den pågående utställningen Under de röda fanorna på Kuntsi-museet i Vasa oss finländare som har något annat i bagaget? Verken är tillkomna i Estland under Stalintiden och visar hur en idealiserad världsbild skapades med hjälp av konsten.

Många drar säkert på munnen åt denna kitschiga massproduktion i den politiska propagandans tecken och man kan ifrågasätta om den har något konstvärde alls. Konstnärerna hade ständigt under denna tid kniven mot strupen och var statens verktyg. Den så kallade fria konsten existerade inte. Det råder en djup avgrund mellan fiktion och verklighet i dessa icensättningar: alla människorna i solskenet är välnärda, rödkindade och ingen är trött efter arbetsdagen, men det är en påtvingad lycka.

Naturen ska övervinnas

Den estniska kulturen var ett slutet reservat i femtio år med andra slags regler, illusioner och en annan typ av estetik. Den estniska konstens utveckling blev en annan. Estetiken är inte esternas egen utan är skapad från det perspektiv ur vilket ockupationsmakten betraktade landet. Liknande ideologiska beställningsverk förekommer i kolonialländernas konsthistorier, vilket gör att man drar paralleller till hela Europas konsthistoria.

Som en helhet kastar utställningen även ljus på miljöfrågor och dagens problem i välfärdssamhället. Kan och ska människan försöka frigöra sig från naturen? För den socialistiska realismen i utställningen är svaret självklart: Viktor Karrus målning Säd åt staten skildrar hur naturen har ett värde endast som råvaruupplag. Skogar och hav är till för att exploateras i en värld där maskinen tycks ha högre rang än människan som sist och slutligen bara är en industriprodukt. Kanske ligger dessa glansbilder de facto inte så långt från vår nyliberalistiska verklighet och dess reklambilder. Skördetröskor och skäror kan bytas ut mot stadsjeepar och Poggenpohlkök, fängelse och Sibirien kan kontras med för tidig dagvårdsstart, utbrändhet, tomhetskänsla och en frätande ensamhet.

Camilla Granbacka

kultur@hbl.fi