Tapio Wirkkala

Skulpturer i Emma, Esbo moderna konstmuseum. Till 10.1.2010.

Alla känner Tapio Wirkkala , han är en av landets stora söner. En av dem som på ett betydande sätt bidragit till att forma "det finländska brandet". Då Finland efter kriget på femtiotalet på nytt kom på fötter var Wirkkala och några av hans kolleger de som först gav vårt land internationellt anseende som hemvist för nydanande modern och stilren form.

Tapio Wirkkala (1915-1985) är framför allt ryktbar som formgivare. Hans osvikliga känsla för det praktiskt enkla och naturligt vackra har präglat föremål över en bred skala i de mest vitt skilda material. Han var på sätt och vis en schaman som betvingade materien så att den fogade sig efter hans hand. Det är otroligt att se hur mycket han hann göra på så många områden.

Då är det kanske inte överraskande att se att han också var stor som skulptör. Något som de flesta av oss inte alls kände till, på grund av att hans storhet som formgivare har varit så dominerande. Nu äntligen, långt efter Wirkkalas bortgång, får vi stifta bekantaskap med en heltäckande utställning av hans skulptur, som aldrig tidigare visats i detta omfång.

Här är det återigen Wirkkalas fascination för materialet som gjorde honom till skulptör. Han blev bland annat intresserad av träet och dess olika möjligheter till form och uttryck. Det var framför allt plywooden som väckte hans stora lust att experimentera och driva materialet. Plywooden består ju av tunna korslagda fanerskivor som limmats samman och pressats ihop under hög värme. Den här metoden gör det också möjligt att experimentera med träets ådror som kan arrangeras i olika slags symmetri eller asymmetri. Här kan man också nå en remarkabel och hållfast tunnhet i materialet, något som Tapio Wirkkala har nyttjat med stor visionär kraft.

Följde inga allmänna trender

Wirkkalas skulpturer är därmed framför allt en uppvisning i materialbehandling. Betraktaren blir gång på gång imponerad av att se träet excellera i smäcker form och god stilistisk smak. Allt detta skedde på femtiotalet, i en tid då vår bildkonst höll på att orientera om sig mot ett nonfigurativt uttryck. Här var Tapio Wirkkala en av de första som utvecklade skulpturkonsten i riktning mot det abstrakta och mobila. Wirkkala följde inga allmänna trender inom konsten utan han utvecklade sin skulptur separat och på materialets egna villkor.

Den allmänna tendensen hos oss på femtiotalet var att bilden och det figurativa långsamt skalades av tills den övergick i det nonfigurativa. Wirkkala var direkt nonfigurativ utan några mellanskeden. Vill man placera honom i ett vidare sammanhang tillhör han närmast den modernistiska bildhuggartradition som företräds av Constantin Brancusi .

Utställningen i Emma upptar ett åttiotal av Wirkkalas skulpturer ända från hans ungdom. Hans tidigaste figurativa verk tillkom då Wirkkala bara var 12-13 år gammal och under sina tonår gjorde han en rad imponerande mogna skulpturer. Det här visar att han till sitt ursprung egentligen var skulptör och snidare. Då man ser dessa tidigaste skulpturer av Wirkkala står det klart att han var en stor talang som utvecklades till en mångsidig konstnär.

Under och strax efter kriget kom Wirkkala på allvar igång med sin skulptur, i samma takt som han gjorde både glas och möbler. Hans tidigaste träskulpturer är samtida med en rad av hans möbelprojekt på vilka han tillämpat ett avancerat bruk av träet. Wirkkala insåg plywoodens möjligheter och nyttjade tekniken simultant både på sina bord och i sina skulpturer, som helt tydligt är inspirerade av materialet.

Den första nonfiguratiuva skulpturen i plywood, Bron , tillkom 1951. Tre år senare fick Wirkkala första pris i skulpur på triennalen i Milano för pjäsen Virveln , som är en fritt hängande mobil som närmast påminner om en rymdstation ur en science fiction-berättelse.

Under femtio- och sextiotalet exploderar hans produktion ut över ett otal olika former och material. hans träskulpturer finns där med som ett slags kuriosum som aldrig blev tillräckligt uppmärksammade. På grund av att det fanns så mycket annat värdefullt hos Wirkkala att uppmärksamma. Träskulpturen når sin höjdpunkt på den monumentala reliefen Ultima Thule från 1967, som visades upp på världsutställningen i Montreal. Det är en jättelik pjäs på 9 x 4 meter som gestaltar de olika elementen i vår höga nord. Precis som de andra träskulpturerna är reliefen genialt vackert komponerad och smäckert svarvad. De olika virvlarna och snödrivorna som bildar nonfigurativa inslag är gjorda med största tänkbara finess.

Över huvud taget är hundraårsutställningen på Emma en uppvisning i mångsidighet och förmåga. Tapio Wirkkala var en rese på sitt område. Hans betydelse för vår nutida identitet kan inte överskattas. Därför är det synd att hans många hjältedåd i dag redan håller på att falla i glömska.

Dan Sundell

dan.sundell@hbl.fi