Transient Moods.

Pehr Henrik Nordgren: Symfoni nr 7 & 8, Sommarmusik. Åbofilharmonikerna under Juha Kangas (Alba ABCD 288)

Det är egentligen litet synd att Pehr Henrik Nordgren , genom sitt intima samarbete med Juha Kangas och Mellersta Österbottens Kammarorkester, skrivit så mycket för stråkar. Inte för att det skulle vara något fel på hans stråkorkesterverk, tvärtom, men för att han behandlar den fullstora orkestern så rasande skickligt och originellt.

Därtill är han en av våra centrala postsibelianska symfoniker, med ett genuint symfoniskt tänkesätt och dito formuleringsförmåga. Nordgrens, om man räknar med Stråksymfonin, nio symfonier (1974–2008) utgör ett imponerande testamente i genren från vilken synvinkel de än granskas och utgör samtidigt ett slags riktgivande röd tråd genom hans skapande.

Tonspråket varierar givetvis från symfoni till symfoni, samtidigt som vissa grundläggande drag består. Däribland en postmodern fäbless för, inte sällan folkmusikaliska, citat, vilka framförallt i symfonierna 4-5 och 7-8 spelar en central såväl struktur- som emotionellt idémässig roll. I övrigt är det nordgrenska uttrycket lika originellt som stilistiskt svårdefinierbart och den enda övriga symfoniska röst som känns relevant i sammanhanget är georgiern Giya Kancheli. Charmerande folkmusikfärger När Alba nu följer upp den kritikerrosade utgåvan av oratoriet Taivaanvalot med Nordgrens sannolikt två bästa symfonier, Sjuan och Åttan, och kallar skivan Transient Moods / Rajatiloja ("Gränstillstånd") träffar man mitt i prick. Titeln är tagen från Kalevi Ahos verkpresentation och ringar onekligen in något väsentligt av musikens väsen.

Medan den dramatiskt ensatsiga Sjunde symfonin (2003), enligt Aho, blickar tillbaks på livets olika skeden tycks Nordgren i den tresatsiga Åttonde symfonin (2006) – och då framförallt i dess världsfrånvänt eteriska Intermezzo – redan skåda in i en annan värld. Kan låta som en efterkonstruktion, men visionära är de onekligen bägge två, liksom handfasta på ett typiskt nordgrenskt jordnära sätt.

Det är svårt att tänka sig ett Nordgrenverk som fungerar bättre som kitt symfonierna emellan än den charmerande folkmusikfärgade – Nordgren nyttjar, till skillnad från i symfonierna, här inga direkta citat - Sommarmusik från 1977, som om möjligt smakar ännu mer Honegger än Åttan och som på ett åskådligt sätt visar hur litet den väsentliga nordgrenska vokabulären sist och slutligen förändrats genom decennierna. Juha Kangas har hittills dirigerat ett fyrtiotal Nordgrenkompositioner vid snart 400 konserter och det är svårt att tänka sig någon som har en mera genuin förståelse för den här repertoaren. Åbofilharmonikerna, som uruppfört samtliga Nordgrensymfonier utom en, trivs alldeles uppenbart med musiken och höjer sig stundtals till en imponerande klang- och precisionsmässig nivå.

Lilla Alba skall dessutom ha allt tänkbart beröm för att man, i en situation när varken inhemska flagskeppet Ondine eller rikssvenska BIS tycks visa Nordgrens musik något som helst intresse, tagit ansvaret för att många av hans centrala verk förevigats för eftervärlden. En kulturgärning av det större formatet.

Mats Liljeroos

kultur@hbl.fi