Capitalism: A love story ***

Kinopalatsi 8 Manus & regi & i huvudrollen: Michael Moore

När Michael Moore – USA:s stora vita, svettiga, folkliga dokumentärhopp i skärmmössa – tar sig an kapitalismen är det just myten om kapitalismen som något gott han vill krossa. För oss i det genomsocialistiska Europa är det ju inte så överraskande att kapitalismen kan föra också ont med sig, men för amerikaner tycks det vara ett helgerån att alls ifrågasätta systemet.

"The American way" har inneburit kapitalism, kristendom, frihet och demokrati och liksom i det gamla Östeuropa tycks vissa slagord ha upprepats tills deras betydelse inte längre skiljs från de andra. Moore tar därför hjälp av alla präktiga helylleamerikaner han hittar: biskopar, arbetarfamiljer som kastas ut ur sina hem av banker och gamaktiga bostadsmäklare, änkor och änklingar vars äkta hälfters död har inbringat deras arbetsgivare miljoner i hemliga livförsäkringspremier.

Som vanligt slänger Moore vad han haver i grytan: statistik, gamla filmklipp som har dubbats om ("Jesus har kidnappats av kapitalisterna"), stuntar där han försöker invadera investeringsbanker och tejpar in dem som brottsplatser – samt hemvideosnuttar från Moores egen idylliska barndom på femtiotalet. Här finns också en unik dokumentärfilm som aldrig tidigare visats, av president Franklin Delano Roosevelt som just innan sin död talar om att det behövs en andra "bill of rights" – författningsmässiga bestämmelser om individens rättigheter mot myndigheterna: att en medborgare skulle ha rätt till ett hem, till ett arbete, till undervisning, till hälsovård – något som ju tyvärr inte många stater i dag kan garantera.

Regeringens försök att hindra recessionen i fjol då 700 miljarder dollar av skattepengar gick till banker och låneinstitut ser han som en ekonomisk statskupp.

Det är chockerande siffror som Moore presenterar: USAs rikaste topprocent äger mer än 95 procent av amerikanerna tillsammans. "Vi brukar inte bli arga på de rika för att vi tror att vi alla kan bli rika", säger han å amerikanernas vägnar. Men så presenterar han ett hemligt PM som Citibank skrev till sina toppkunder, om hur USA håller på att bli en plutokrati där demokratin uppfattas som det största hotet. "Det är vad som verkligen skrämmer dem. Att vi fortfarande kan rösta. Vi har 99 procent. De har 1 procent." Man blir mörkrädd för mindre.

Underhållande enkelspårigt

Som vanligt försöker Moore av dessa vilt spretande delar tråckla ihop ett argument eller i det här fallet nästan en predikan. Och som vanligt blir filmen underhållande, störande, enkelspårig, populistisk, förvirrad och rolig. Ända sedan sin första film Roger & Me för 20 år sedan har han varit rasande på storföretagens girighet.

Tyvärr är Moores samhällsanalys inte lika djup som hans raseri. Fortfarande begriper jag inte vad derivativerna är som finansvärldens aktörer säljer till varandra, och många andra faktorer i det kapitalistiska systemet blir minst lika dunkla. Skulle Moore ha haft ett konkret program för exakt hur finansmarknaden borde regleras (ens på en webbsida nånstans) skulle det ha varit det perfekta ögonblicket att tala nu, i synnerhet eftersom Obamas valseger i filmen igen presenteras som demokratins triumf medan hans regering som bäst tycks kompromissa med att skärpa kontrollmekanismerna för Wall Street (enligt New York Review of Books).

Men Moore har två käpphästar som alltid försvagar hans argument. För det första vill han att vi, folket, den vanliga människan ska vara absolut oskyldig – fastän många varit giriga och velat konsumera och investera som alla andra. För det andra är han en konspirationsteoretiker och vill denna gång se de rika som skyldiga till recessionen - att finansvärlden med berått mod slängde sig i väggen för att ta hus och hem från de fattiga. Men knappast hittade Alan Greenspan på subprime-lån för att lura de fattiga.

Sanningen är ännu mer skrämmande. Ingen kontrollerar kapitalismen, ingen begriper den ut och in, ingen har makten över den. Medan vi alla lever mitt i systemet, helt beroende av det för vårt dagliga bröd. I dag gäller det dessutom globalt.

Moore har hjärtat på rätta stället, närmast perfekt tajming för sin film och rätt i att politik är vapnet, men han borde ha en ännu vassare arsenal argument för vad vi alla kan göra när den osynliga handen blir en knytnäve.

Sara Ehnholm Hielm

kultur@hbl.fi