The Hurt Locker ****

Tennispalatset 11 Regi: Kathryn Bigelow. Manus: Mark Boal. I rollerna: Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty, Ralph Fiennes m.fl.

Om du nånsin har velat vistas inne i en amerikansk soldats medvetande i Irak har du en chans: se The Hurt Locker. På ett imponerande sätt lyckas actionregissören Kathryn Bigelow placera åskådaren under huden på en liten trepersoners trupp: sergeant William James (Renner), sergeant Sanborn (Mackie) och sergeant Eldridge (Geraghty). De är sappörer, ingenjörssoldater som detonerar bomberna som den irakiska civilbefolkningen tydligen oavbrutet placerar i amerikanernas väg.

Här finns ingen front, ingen öppen fiende, inget öppet krig alls: bomberna placeras i roskisar, i gamla bilar, under civilbefolkningens kläder och ännu värre. De är tidsinställda eller avlossas med mobiltelefon av vem som helst i närheten: "Anybody looks at you funny, you're dead" säger en av soldaterna.

Amerikanerna är en måltavla bara genom att befinna sig i landet och för dem att alls gå ut på Bagdads gator är som att djuphavsdyka eller gå på månen: den rasslande andningen i den enorma dräkten, klaustrofobin, hotfullheten. Soldater dödas som flugor - av hemmagjorda källarbomber mot världens mest sofistikerade vapenindustri.

Adrenalinknarkare

Inledningssekvensen liknar animationsfilmen Wall-E: i en grågul, sönderbombad, folktom stad täckt av sopor rullar amerikanerna in med sina pansarvagnar, sänder ut små fjärrstyrda robotar in i sophögarna, vandrar omkring i något som påminner om dykar- eller rymddräkter - allt i totalt fåfänga försök att skydda sig mot explosionerna.

Liksom på ett datorspel försöker våra hjältar styra sina robotar: "Stick in den" säger den ena och den andra replikerar "Låtsas att det är din kuk".

Dessa glada skämt får ett snabbt slut och snart får de en ny förman: sergeant William James. Han är den klassiska amerikanska ensamma cowboyen som aldrig lyder order och aldrig misslyckas i sina självmordsuppgifter. I Jeremy Renners tolkning – en stjärna är född – så har han pojkaktigt runda kinder, en lite scoutaktig studsande energi, en MacGyvers imponerande ingenjörstalanger men också Kevin Spaceys livsfarliga uttryckslöshet: mannen utan nerver. Är han psykopat eller hjälte, en "redneck piece of trailertrash" eller den vilda mannen som hans befäl beundrar – eller rent av galningen som kommer att få sina närmaste kollegor sprängda i luften? Det är framför allt hans sergeant Sanborn (Mackie i den snart klichémässiga rollen som den pålitliga afroamerikanen) som får ta stöten – James är milt uttryckt ingen lagspelare. Eldridge, den sista i trion, har redan börjat förlora förståndet, men blir tröstad av James suveräna lugn och fokus i eldlinjen. Han är inte modig för han är inte rädd. Under sängen har han en låda bombdelar som souvenirer.

Extremt tät film

Dramaturgiskt sett är ju krig uppfattat så här idealiskt på film: på nytt och på nytt kan man köra tv-serien 24:s rutinmässiga knep: nedräkning tills bomben smäller i realtid. Filmen använder ytterligare en nedräkning: hur många dagar tills soldaterna kommer hem från Irak? Och förstås en sista nedräkning: hur många av dem ska överleva och dessutom med förnuftet i behåll (förloras det blir soldaterna själva tidsinställda bomber)?

Så klart blir resultatet en extremt tät film. Bigelow (Point Break, Strange Days) gör övertygande actionscener och har alltid varit intresserad av män och deras psykologi. Filmen är slående smart och välskriven och lyckas lösa en av krigsfilmens paradoxer genom att bejaka att krig är en drog och därmed (utan att öppet politisera) avslöja det som ett helvete.

Åskådarens engagemang bygger på att han eller hon måste sympatisera med soldaterna, och det lyckas oftast trots väldigt lite information om dem. Främst beror det på långa partier då kameran i dokumentärläge plockar upp precis de detaljer som soldaterna på helspänn ser, hör de öronbedövande explosioner och den kusliga tystnad som soldaterna hör – och allt är på liv och död.

Det verkar omöjligt att helt hålla sig från hjälteschablonen. Bilden av irakierna blir skev – alla vill illa, det går inte att se skillnad på dem, men de presenteras ju mycket tydligt från dessa ganska så ovetande amerikaners perspektiv.

Överraskande nog har filmen lika hårda nerver som sin huvudperson, ända till det briljanta slutet.

Sara Ehnholm Hielm

kultur@hbl.fi