Konserten (Le Concert) ****

Maxim 1, Tennispalatset 4 Regi: Radu Mihaileanu. Manus: Mihaileanu & Alain-Michel Blanc. Foto: Laurent Dailland. I rollerna: Alexej Guskov, Melanie Laurent, Dimitri Nazarov, Francois Berleand, Miou Miou.

Ett sällskap mer eller mindre avdankade ryska musiker åker till Paris för att ge en konsert – i Bolsjojteatern och dess filharmoniska orkesters namn. Det är kontentan av Radu Mihaileanus Konserten (Le Concert) , en fransk-rysk samproduktion som ger sig ut för att vara "säsongens mest gripande komedi till tonerna av Tjajkovskijs musik". Visst, det kan man väl hålla med om. Och inte stör det att filmen därtill är begåvad med dramatiska och politiska bottnar som gör att man blir rörd till tårar.

I filmens centrum har vi Alexej Guskovs dirigent, maestro Andrej Filipov. Han är eller rättare sagt var den utomordentligt begåvade dirigenten som i tiderna fick foten från Bolsjojteatern.

Orsak: trots en ukas av kamrat Brezjnev vägrade Andrej att göra sig av med de judiska musikerna i ensemblen (som, ryktades det, planerade att hoppa av). Inte för att han skulle ha varit politiskt engagerad utan för att de främsta solisterna råkade vara judar.

Hur som helst fick Andrej sparken och nu, tjugofem år senare, livnär han sig som städare på Bolsjojteatern. Vilket inte hindrar honom från att (dag)drömma om en comeback. Och så, i en svag stund, lägger Andrej beslag på ett fax riktat till hans chef.

För att göra en lång historia kort: Los Angeles filharmoniska orkester har ställt in i Paris och nu är fransmännen ute efter en ersättare. Och trots att Andrej lagt av med spriten är han galen nog att gå vidare med sina planer.

Till manager utses Valerij Barinovs politruk, fortfarande hängiven kommunist, och visumen plockar man upp på den svarta marknaden. För sponsorpengarna står en "gasad" oligark som spelar cello hellre än bra.

Komedi, ja. Många av skämten i Mihaileanus film bygger på det sorglösa "kusinerna från landet"-scenariot. Talande är att så fort de ryska musikerna satt sin fot i Paris glömmer man bort konserten och faller in i sina nygamla professioner, som flyttkarlar, taxichaufförer, tolkar och svarta börs-handlare.

Tidvis blir det nästan för mycket av det goda (läs: stereotypa) och betydligt skarpare är driften med de nyrika landsmännen, ett pack med smaken i baken och pengar på fickan. Av sleven får också de gamla kommunisterna som inte drar sig för att muta dem som ställer upp på de så kallade söndagsdemonstrationerna.

Även med slikt i bagaget hade Konserten gått i mål som en vinnare (om än på poäng). Men Mihaileanu, som själv växte upp i diktaturens Rumänien, vill mera. Mycket mera.

Fram träder en djupt gripande uppgörelse med kommunisteran och dess brutalitet, en tidsperiod under vilken mången konstnär avpolletterades av gud vet vilken anledning (nu för tiden är det ju marknadskrafterna som sköter det smutsiga jobbet).

Här kommer också Melanie Laurents franska violinist och stjärnsolist in i bilden – exakt hur må förbli osagt.

Poängen är att Radu Mihaileanu  (Livets tåg, Gå, lev, bliv) lägger ut texten utan någon som helst flåsighet, med kärleken till musiken som ledstjärna. Och när Bolsjojteaterns musikaliska B-lag (med Budapestsymfonikerna som stand-in) i filmens final stämmer in i en glödhet Tjajkovskij-tolkning finns det inte ett torrt öga i salen.

Det här är stunden när himlarna öppnar sig och gamla oförrätter förpassas till historiens avskrädeshög. Så imponerande är det att man gärna ger det sista ordet till regissören: "Jag föredrar att hålla huvudet högt, att i likhet med mina förebilder Chaplin och Lubitsch lyfta fram det att även om vi människor är långt från perfekta så är vi fortfarande i högsta grad levande."

Krister Uggeldahl