The Twilight Saga: New Moon ** Tennispalatset 1, 2. 11, 14. Kinopalatsi 1, Bristol, Omena 1, Rex Cello, sal 1, Flamingo 1 4, 5, 6, Kino Myyri, Bio Grani Regi: Chris Weitz. Manus: Melissa Rosenberg. Foto: Javier Aguirresa- robe. I rollerna: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Ashley Greene, Billy Burke.

Allt sedan Stephenie Meyers litterära vampyrsvit gjorde entré och den tack vare Catherine Hardwickes Twilight-filmatisering fick ett ansikte eller två har förståsigpåarna ställt sig på rad för att ge sin förklaring till vampyrdramatikens "second coming".

Trots allt är ju det här inte det enda exemplet. Det kryllar av dem.

Men okej, varför göra det svårt för sig? Skrapar vi på ytan och bortser från gaddarna gömmer sig här en Romeo och Julia för vår tid, en kärlekshistoria med de taskigaste av odds. Underförstått: 17-åringar och 108-åringar ska helst inte sällskapa, inte ifall det är den äldre av de unga tu som har de bästa framtidsutsikterna. Å andra sidan var rollbesättningen en fullträff, en match made in heaven. Inte sedan James Dean har en skådespelare gjort den unge Werther (med ett stänk av Dorian Gray) med samma smärta och patos, och i Kristen Stewart alias Isabella Swan hade Robert Pattinsons Edward en värdig sparringpartner.

Flirt och avhållsamhet

Men om det är något som gör Twilight fascinerande är det dess förmåga att äta kakan och ha den kvar. Att framgångsrikt flirta med den unga sexualiteten och samtidigt spela på avhållsamhet – utan att det känns så himla pretentiöst (eller kristet konservativt, en poäng som författaren Stephenie Meyers mormonbakgrund gett anledning till).

Fortsättning följer i Chris Weitz New Moon, en film som tar vid där den första installationen tog avsked. "Bella" har hämtat sig från den livshotande vampyrattacken och livet går vidare, det drar ihop sig till hennes adertonde födelsedag.

Orsak nog att i en drömscen grunna över åldrandets villkor, att tacka "ja" till en födelsedagsfest hemma hos vampyrklanen Cullen. Sedan behövs det inte mera än en droppe blod för att de djuriska instinkterna ska segla upp till ytan och Edward ska inse att hans förhållande med Bella inte har en framtid.

Det enda sättet att värna om hans livs kärlek är att lämna Bella och den amerikanska småstaden bakom sig. För alltid, för evigt.

Inte för att Bella uppskattar gesten. Hon sluter sig inom sitt skal och de enda gånger hon känner sig levande är när hon utsätter sig för fara. En tröstande famn har Isabella Swan i barndomsvännen och indianynglingen Jacob (Taylor Lautner) men han är inte fullt så oskyldig som han verkar. (Och då syftar vi inte nödvändigtvis på Jakes och hans stamfränders frikostigt exponerade bara bringor, ett programnummer med småsnaskig Chippendales-potential).

Den nya filmen är, så vitt jag förstått saken rätt, den litterära förlagan tämligen trogen. Men helt oproblematiskt är detta inte, trots att stämningen och sentimenten snabbt infinner sig. Det är melankoliskt som bara den, och inte sedan Sofia Coppolas Virgin Suicides har tonårsangsten varit lika påtaglig.

Här hjälper det, stort, att Kristen Stewart är en så duktig aktris. Hon gör smärtan och sårbarheten till sin, på djupet. Det här är på riktigt, på liv och död, varken mera eller mindre.

Dessvärre får man ibland en känsla av att Bella jagar sin egen skugga, att det är ont om lekkamrater. Det faktum att Prince Charming, Edward Cullen, är ur bilden under största delen av speltiden är ett problem och Chris Weitz försök att i tid och otid trolla fram hans anletsdrag känns något desperata.

Hur som helst har Taylor Lautners andre älskare inte en chans och följaktligen rinner det tilltänkta triangeldramat ut i sanden. Till det kommer ett sidospår som fördjupar den mytologiska biten, detta samtidigt som Det gamla Europa intar sin plats på vampyrkartan.

Men inget av det här förmår jaga bort känslan av fortsättningsdel, tillkommen närmast för att bana väg för följande episod. New Moon badar i saknad och längtan, vältrar sig i känslor (och amerikansk indiepop), men har svårt att komma till skott.

Återstår personkemin mellan Robert Pattinson och Kristen Stewart, en raritet som står över filmmakarnas snedsteg. Om inte det är magi vet jag inte vad.

Krister Uggeldahl

krister.uggeldahl@kolumbus.fi