Thomas *** Kinopalatsi 8 Manus och regi: Miika Soini, baserad på en novellsamling av Kjell Askildsen. Foto: Daniel Lindholm. I rollerna: Lasse Pöysti, Pentti Siimes, Eila Halonen, Marja-Leena Kouki, Aarre Karén, Tuomo Mutru.

Som Jörn Donner nyligen demonstrerade med Förhöret visar också Miika Soinis Thomas att med mindre kan man ofta åstadkomma mera. Även om vi här befinner oss hitom det privata och personliga utan direkta kopplingar till politik och ideologi. Knappt och koncist, som det anstår en film baserad på noveller av Kjell Askildsen (Norges Raymond Carver), rör den sig i minnenas, melankolins och den monotona vardagens landskap. Där möter vi åldringen Thomas, en helt suverän Lasse Pöysti, som försöker fylla sin trista vardag och finna nånting meningsfullt i den. En enstöringstillvaro som genast i början ytterligare markeras då brodern, som även tycks ha varit en trätobroder, avlider knall och fall.

För Thomas, kanske redan annars behäftad med enstöringens och misantropens läggning, återstår ålderdomens enkla dagliga rutiner i den lilla stadskällarvåning där han bor. Under sina promenader stöter han på människor i grannskapet och rentav på någon gammal bekant men de kommunicerande kärlen i lägenheten utgör främst radions vemodiga musikstycken, schackbrädet och porträttet av den avlidna hustrun.

En knapp registreringskonst, javisst. Men händelselösheten och stillheten borgar för en associationsrik väv, egentligen ett babelskt bibliotek, i vilken åskådaren som medaktör får sluta sig till och fylla i huvudpersonens tankar, reaktioner och minnen. Minimalismen och den smått desillusionerade existentialismen, med smärre inslag av beckettsk svart humor, övergår sedan i en något stegrad dramatik när Thomas under sina dagliga promenader slår sig ned på en parkbänk där han regelbundet möter en annan åldring (Pentti Siimes). Kommunikationen mellan de två vill inte riktigt ta fart, men en dag yppar den pensionerade domaren att han känner igen sin bänkgranne som mannen han dömde för barmhärtighetsmord på sin svårt sjuka hustru. Domaren gjorde sin plikt som lagen föreskriver men han säger sig förstå Thomas.

Och när slutet nalkas har filmen inte bara knappt och lyhört skildrat en åldrings vardag utan måhända också format sig till en stilla plädering för åldringars rätt att själva få bestämma över sitt liv. Det må sedan gälla små njutningar som nikotin eller större saker.

Hans Sundström

kultur@hbl.fi