Séraphine *** Maxim 2 Regi: Martin Provost. Manus: Martin Provost och Marc Abdelnour. Foto: Laurent Brunet. Musik: Michael Galasso. I rollerna: Yolande Moreau, Ulrich Tukur, Anne Bennent, Adélaide Leroux.

Séraphine Louis (1864–1942), eller Séraphine de Senlis som hon ofta kallas, har väl inte en Frida Kahlos renommé i dag men hon ryms nog med i moderna konstencyklopedier. Denna autodidakt och enkla kvinna som gick på den styva linan mellan extas och mental ohälsa. I Martin Provosts film Séraphine, fjolårets stora franska triumfator med sju César-pris, möter vi henne i Senlis i norra Frankrike 1912. Séraphine (Yolande Moreau) är en medelålders, redan smått sliten kvinna som skurar golv och utför andra hushållsbestyr. På fritiden gör hon regelbundna utflykter till naturen eller kyrkan. Småningom framkommer det att andra aktiviteter fyller hennes nätter. I sin lilla sovrumsskrubb ligger Séraphine på knä och målar med febril energi. För sina små slantar köper hon nödvändiga tillbehör, hon snattar terpentin från kyrkans votivljus och blod från slaktaren som hon sedan blandar med från naturen anskaffade färger och pigment.

Till dessa pastorala nejder anländer den i Paris verkande tyska konstkritikern och galleristen Wilhelm Uhde som temporär hyresgäst. Han har redan gjort sig ett namn som en entusiastisk anhängare av Picasso och Braque och hunnit skriva den första boken om tullaren Henri Rousseaus märkliga konst. En märklig duk upptäcker han även i den villa där han är hyresgäst och får till sin förvåning höra att den är målad av hans enkla och ordkarga städerska. Séraphine målar blomsterarrangemang och frukter som verkar både sublimt besjälade och nästan aggressivt animaliska (som insektsvärmar) på samma gång. Och där man kanske även kan skönja influenser från de gotiska katedralernas glasmålningar och rosettfönster. Uhde, tolkad av Ulrich Tukur som vi minns från De andras liv, frapperas omedelbart av målningarnas originalitet. Så uppstår en udda vänskap mellan en beläst estet och en enkel autodidakt. Kritikern gör allt för att sporra Séraphine men när det första världskriget bryter ut tvingas han som tysk lämna Frankrike.

När han återvänder 1927 ser han hennes målningar på en liten lokal utställning i Senlis. Hon har överlevt men utför fortfarande samma anspråkslösa sysslor. Nu kan Uhde spela sponsor och mecenat och konstnärinnan kan helt koncentrera sig på sitt måleri. Ändå blir hennes sötebrödsdagar relativt korta. Världsdepressionen efter börskraschen 1929 gör även konstmarknaden osäker samtidigt som Séraphine börjar förlora kontakten med omvärlden och snart tas in på ett mentalsjukhus. Kronisk psykos heter diagnosen.

Provost nalkas ett inte helt ovanligt konstnärsöde med både jordnära realism och själslig besatthet. Vincent (1987) av Paul Cox var i mångt och mycket samma andas barn. Den belgiska aktrisen Yolande Moreau är en utmärkt tolk för detta konstnärliga kall som tycks styras av en osynlig hand, av gåtfulla och gudomliga krafter som utgör både styrka och sårbarhet, gåva och förbannelse.

Över Séraphine de Senlis föreligger en biografi av Alain Virdondelet från 1986.

Hans Sundström

kultur@hbl.fi