Man kommer att tänka på det finska 1970-talet då man hör Jussi Fredrikssons debutskiva - Eero Koivistoinens eller Olli Ahvenlahtis elektroniskt kryddade jazz som i tidens anda innehöll rock- och funkelement och senare har kallats fusionsjazz. Jazz är ju per definition en fusion, kombination av tidigare element. När ytterligare nya strömningar kopplas in blir det ännu nyare musik - utan att man vänder ryggen till traditionen.

Fast man på Fredrikssons skivdebut fortsätter traditionen står musiken stadigt på egna ben. Det är kanske mera klangerna från årgångsklaviaturerna än de egentliga musikingredienserna som ger associationer till gångna tider - t.ex. rytmiskt finns både sväng och groove med.

Fredriksson skriver själv på skivpärmen att han överraskades av hur elektrisk hans skiva blev. Han bygger sitt musicerande på en tradition från vilken han nämner pianisterna Bill Evans , Keith Jarrett, Wynton Kelly och Herbie Hancock. Ändå hörs det inte en enda akustisk pianoton på skivan. Fredriksson sitter nu bekvämt vid Rhodes-elpianot som tillsammans med de varma och mjuka syntljuden från Moogarna bildar stomme i musikens melodilinjer. De klassiska analogtonerna smälter fint ihop med Tero Saartis trumpet eller årets Yrjö-jazzprisvinnares, Teemu Viinikainens elgitarr, som också klingar väl med klaviaturmotsvarigheten Rhodes. Unisonobitarna är mycket saftiga.

Kvintettens två återstående musiker hör också till den finska jazzens toppskikt - basisten Ville Huolman, som likt Saarti också hörs i UMO Jazz Orchestras pulter, och Jussi Lehtonen vid trummorna. Lehtonen hör till femtalet inhemska trumslagare som återkommer på många skivor. Trumslagare vars suveräna yrkeskunskap är intimt sammankopplad med en känsla för musiken.

Tero Saartis roll, med många fina solon, på skivan är stark. Han är en trumpetare som låter mest som sig själv. Här uppvisar han fler sidor av sig än han har möjlighet till inom storbandet. Mycket smakfullt är hans Stanko-liknande balladspel på den avslutande Ballad .

Temat till Glen On The Beach är ett bra exempel på varför Viinikainen anses som en av landets jazztoppar på instrumentet. Liksom i solot på balladen lever gitarren då Viinikainen så fint varierar tonfärgen genom dynamiken i anslaget. Förstärkaren blir en del av instrumentet då den svarar på fingerkraften. Låtens fortsättning sker också i strängars tecken; Huolman spelar ett suberbt, svängande solo och Viinikainen fortsätter med djup blueskänsla och slänger in några Duke-toner som meddelar att han börjar se ljuset. Att helheten låter bra beror både på samspelet och på att musiken är inspelad med eftertanke – med teknikern Hannu Perälä bakom rattarna.

Musiken är producerad med stora öron av Veli-Pekka Heinonen på Yle. Det är fråga om en av många lysande skivor från de senaste åren som först fötts som radioinspelningar för kanalen Yle 1 för att sedan lösas ut till skivbruk. Sanningen är att en betydande del av den bästa inhemska jazzen inspelas i den gamla goda M1-studion i Böle. Det vore synd och skadligt för den inhemska jazzen om detta välfungerande samarbete skulle riskeras genom till exempel felriktade sparåtgärder.

Jan-Erik Holmberg

kultur@hbl.fi