TEATER
Detta har hänt
Dramaturgi och regi: Joakim Groth. Scenografi, kostym: Markus R. Packalén, koskymassistent: Lisa Tanner, hår, peruk och smink: Tuija Luukkainen, Kaija Ilomäki. Skådespelare: Robert Enckell, Jessica Grabowsky, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Markus Riuttu och Åsa Wallenius. Viirus, Diana-scenen. Premiär 13.11.

Jag vet inte hur det är i er familj, men hos oss är det ett sant sällskapsnöje att under sommarloven plocka fram gamla svenska veckotidningar – helst så gamla som möjligt – och läsa högt för alla. Från i somras minns jag speciellt kontaktannonserna ur en Hemmets journal från femtiotalet, det naiva tonfallet hos den svenska mannen som ännu då kallade sig för ”pojke” och sökte flickor som skulle vara både rökfria och kristna.

Joakim Groths nya pjäs för Viirus, komedin Detta har hänt, bygger egentligen på precis samma högläsningsprincip. Plocka fram ett sjok texter ur Allers årgång 1970–1971, dramatisera dem i en serie sketcher –  och voilà – där har du en helaftonspjäs.

Men faktum är att det är ett koncept som håller, och otroligt nog gör det det i nästan tre timmar.
Detta har hänt kommer som en charmig liten komedipärla mitt i novembermörkret – ovanlig på det sättet att den faktiskt går att rekommendera till en bred publik, ungefär som de veckotidningsartiklar som den till nästan hundra procent bygger på. Liksom dem är det här en fullständigt harmlös historia – men ofta är det väldigt, väldigt roligt.

Ramberättelsen handlar om den finlandssvenska familjen i den grönmurriga Tillsammansmiljön där alla turas om ligga på soffan och försjunka i samma nummer av Allers.

Detta är verkligen en tid före internet: mamman (Åsa Wallenius) läser den romantiskt-eskapistiska historien om den svenska ”svala” flickan som får ihop det med en hetlevrad arabisk olje­schejk, dottern (Jessica Grabowsky) läser en klyschig berättelse om två olyckliga gifta och deras flyktiga möte en ovanligt vacker höst, sonen (Markus Riuttu) läser doktorns råd till pojkar som oroar sig för sina breda höfter.

Och däremellan har vi recept på petit-chouxer, fabricerade sagor om Fidel Castros Kuba (familjeanpassade utrikesnyheter!), det nya fenomenet ”hemmapappa” och deckaraktiga intriger som utspelar sig i de fortfarande levande diktaturerna i Europa.

Löjligare, löjligast
Att den här pjäsen lyckas så bra som det gör beror väldigt mycket på det avväpnande skådespelararbetet. Jag njuter skamlöst av Dick Idmans många roller, den ena löjligare än den andra. Idman blir bara bättre ju fjantigare han vågar släppa sig – och han får mycket hjälp av ett häpnadsväckande gräsligt-tjusigt kostymförråd.

Jessica Grabowsky smälter rakt in i 70-talets velourverklighet. Med pannlugg och vågigt hår ser hon ut som den klippdocka av Françoise Hardy som finns på Viirus hemsida i anslutning till pjäsinfon.
Men alla är bra här – Wallenius som sorglös hemmafru, Robert Enckell i diverse töntroller, Marika Parkkomäki som krokig gammal tant och Riuttu i en blandning av roller: från missförstått konstnärsgeni till hårdrockande tonårsson.

Här finns en del omisskännliga drag av buskis, men det hör liksom till sakens natur – en stor del av det roliga handlar om att vi som åskådare känner igen klichéerna och avkodar dem. Det finns också några ganska trista melodramatiska partier som väl i sig har sin poäng: vem har någonsin sagt att en Allersnovell är tajt eller smart skriven?

Nej, charmen ligger tvärtom ibland i den totala avsaknaden av poäng. Vart leder dessa historier? Varför skrivs de?
Groths projekt påminner väldigt mycket om det som Henrika Ringbom gör med sin senaste diktsamling Händelser i Nya Pressen, som är ett slags poetisk bearbetning av de mest mytologiska nyheterna från åren 1968–1974. Ringboms diktsamling är mera rörande än rolig, me­dan Groth verkligen skruvar till det. Vi hoppar in i och ut ur veckotidningens verklighet så att det till sist blir oklart vad som är sant och vad som är fantasi. Sjuttiotalet framstår som ett synnerligen töntigt decennium – hej flaskbottnade glas­ögon – men kanske också mer färgstarkt, spännande och murrigt än vår tid. Allt är liksom möjligt, åtminstone inom ramarna för en veckotidning.
Philip Teir
philip.teir@hbl.fi