Looking for Eric
Kinopalatsi 5
Regi: Ken Loach. Manus: Paul Laverty. Foto: Barry Ackroyd. Musik: George Fenton. I rollerna: Steve Evets, Eric Cantona, John Henshaw, Stephanie Bishop, Gerard Kearns, Stefan Gumbs, Steve Marsh.
★★★✩✩

I film efter film har Ken Loach, oftast ur arbetarklassperspektiv, rapporterat om människor i trångmål. Egentligen har brittfilmens sociala samvete varit trogen sitt tema ända sedah han dök upp i tv-rummen med Cathy Come Home (1965).

Ändå har det inte inneburit enbart en slagkraftig och grådaskig dokumentär stil. Regissörens estetiska skala har bjudit på olika variationer och schatteringar. I mer ljusa valörer går nu Looking for Eric som tar sats i ett depressivt landskap som sedan lättas upp av element som är både fantasifulla och smått vimsiga.

I fokus befinner sig Eric Bishop (Steve Evets), en medelålders Manchesterpostiljon som plötsligt helt tappar kontroll över ”bollen”. Han grips av panikångest som slutar med att han kraschar sin bil. Den är delvis förorsakad av ett överraskande återseende med första hustrun Lily (Stephanie Bishop) som han en gång i ungdomlig förvirring övergav men som han egentligen aldrig kommit över.

Kaos råder även hemma hos Eric där de två adoptivsönerna huserar ganska fritt och respektlöst. Värre är att den äldre (Gerard Kearns) hamnat i dåligt och farligt sällskap. Arbetskompisarna, the Meatballs, gör sitt bästa för att få Eric i psykisk balans men till det behövs det mer stimulerande galliska piller.

Han sitter där i sitt sovrum prytt med affischer och bilder av favoritlaget Manchester United från den tiden då livet ännu log. Och sacre bleu! Vem dyker upp i egen hög person om inte Eric Cantona, klubbens gudomlige fransman på 90-talet, som villigt lyssnar på sin namnes problem.

Och inte bara lyssnar. Mycket riktigt har Cantona en kärnfull aforism eller filosofiskt slående metafor för alla svåra livs- och valsituationer. Inte minst när det gäller att ånyo etablera kontakt med Lily. Fransmän kan det här med flickor. Men när den engelske Eric euforiskt rekapitulerar Cantonas alla drömmål, och filmen visar faktiskt många av dem, får han höra att den gudomlige ändå prioriterar den förlösande passning han en gång gav åt lagkompisen och backen Dennis Irwin. Teamwork är nyckelordet, både på planen och i samhället. Slutligen får även kompisarna Meatballs dra sitt strå till stacken då det gäller att avväpna ortens kriminella psykopat.

Loachs fantasifulla grepp är ju bekant från en tidig Woody Allen-film som Play It Again, Sam där självaste Humphrey Bogarts hjälp behövs för att få ordning på den fumlige huvudpersonens kärleksliv. Men från sportsammanhang minns man också Phil Alden Robinsons vidunderligt vackra baseballsaga Drömmarnas fält (1989) där Kevin Costner möter det förflutnas fantomer i majsfältet.

Hopp, ljus och värme har naturligtvis inte heller tidigare saknats i Loachs ofta så mörka värld. Nu sker det med en nog så frapperande stilarnas blandning som innebär att realismen är satt på sparlåga men som ändå introducerar hoppet som en verklighetens vägledande och vitala princip. Vackert så.

Hans Sundström
kultur@hbl.fi