2012
Tennispalatset 1, Kinopalatsi 1, Bristol, Omena 1, Rex Cello, sal 1. Flamingo 1. Regi: Roland Emmerich. Manus: Emmerich & Harald Kloser. I rollerna: John Cusack, Chiwetel Ejifor, Amanda Peet, Oliver Platt, Woody Harrelson.
★★✩✩✩

Det var i en Woody Allen-film, kommer inte ihåg vilken, där den kaxige huvudkaraktären fick frågan: Vem tror du att du är, Gud Fader? Varpå Allens hjälte konstaterade att det är Jesus som är hans förebild. Roland Emmerich, den tyske Hollywood-regissören, är inte nödvändigtvis lika anspråkslös. Efter att redan i Independence Day och The Day After Tomorrow flirtat med farsoter av gammaltestamentliga proportioner tar han nu till storsläggan.

Det som den himmelske fadern skapade på sju dagar demolerar Emmerich på en nästan lika kort tid. Inte ens idén om Noaks ark (eller rättare sagt en high tech-upplaga) förmår han släppa.

Det är Chiwetel Ejifors geolog och spetsforskare som blåser i visselpipan och vips, snart har en audiens hos självaste presidenten (Danny Glover). Det vill sig faktiskt inte bättre än att jordskorpan håller på att få ”värmeslag” med den påföljd att den seismologiska aktiviteten ökar i alarmerande takt.

Så kritiskt är läget att presidenten under ett snabbt sammankallat stormaktsmöte konstaterar att ”världen som vi känner den kommer snart att gå under”. Hårda tider kräver drastiska åtgärder och i en underjordisk gruva i Tibet färdigställs projektet ”Noaks ark”. Tanken är att rädda vad som räddas kan.

Vad synd då att man glömmer att varsko den stora allmänheten om situationens allvar. För Regular Joe-perspektivet står John Cusacks fempennisförfattare, på exkursion i Yellowstones nationalpark som beter sig mycket märkligt.

Sedan smäller det, hårt och högt. Överallt. Och det är ju sånt som Roland Emmerich är väldigt duktig på. Drar mig inte ens för att kalla The Day After Tomorrow för tankeväckande.

Och när Randy Quaid i Independence Day sparkade intergalaktisk röv med livet som insats fällde undertecknad en tår. Geronimo!

Risk för brösttoner

Emmerichs färska film däremot framkallar mera (ofrivilliga) skratt än gråt – trots att de tårfyllda farvälen är många. Till en del beror detta på filmens (och förstörelsens) skala. Katastrofscenarier är i sig kul, åtminstone på film, men sätter man sprätt på hela härligheten finns det allt risk för brösttoner.

Talande är att när Chiwetel Ejifors moraliska samvete angriper den elitistiska
privatiserade räddningsplanen sker det med hjälp av floskler i stil med ”när vi inte längre kämpar för varandra har vi förlorat vår medmänsklighet”. På karaktärsplanet är det minst lika snurrigt.

Se här filmen där tibetanska munkar varvas med ukrainska oligarker och till synes bindgalna domedagsprofeter. Vi är alla världens barn, jo, jo.

Min främsta anmärkning gäller ändå Cusacks karaktär, den frånskilda tvåbarnspappan som får 2012 att framstå som en stor och bullrig, gigantisk familjeterapisession.

Vackert så, men med tanke på att jorden nästan går under i processen frågar man sig om inte skilsmässa vore ett bättre alternativ.

Krister Uggeldahl
krister.uggeldahl@kolumbus.fi