Kent

Röd (Sony)

"Jag har fan ingen aning", säger Jocke Berg när han får frågan om vart gitarrerna tagit vägen på Kents nya album Röd.

Och i bandets typiska stil är det inget han tänker be om ursäkt för. Eller ens försöka förklara. Kent gör vad som faller dem in, och det är upp till fansen och kritikerna att ha en åsikt om det.

Och det har vi. Alltid. Det här är min.

Kents hela karriär är askungehistorien om "tunatöntarna" som blev störst – ett gäng underdogs från skitstaden Eskilstuna, som på 1980-och 1990-talen var synonym för amfetaminmissbruk och slagsmål på torget.

När de andra spelade heavy ägnade sig Kent åt brittiskinfluerad indie med smäktande bitsk lyrik på svenska. När Kent fortfarande säger att de inte bryr sig om trender eller vad någon tycker om dem är jag benägen att tro dem. Och trots att det är lätt att konstatera att "nå, nu har de gjort en ny Kent-skiva igen", och det låter så enkelt och självklart att de knappast ens behövt anstränga sig, är jag säker på att de är livrädda och osäkra på vad de gör varje gång.

Den tanken gör mig glad. När Berg och Martin Sköld den här gången skrev låtarna till det nya albumet hade man några gamla utkast och skisser till låtar i huvudet, men ingen sammanlänkande idé om sound eller tema.

Det hörs kanske också, i det att flera av sångerna låter sökande och trevande. Mittenpartiet av albumet med låtarna Vals för Satan, Idioter och Svarta linjer är sega riff som inte utvecklas, och Jockes sjunger lååångt utdragna, melodiskt onyanserade stavelser som bara bidrar till det oinspirerade intrycket.

Jag tror inte jag hört en tråkigare kvartstimme någonstans i Kents produktion tidigare. Hur många gånger jag än lyssnar finns det inget där som fastnar. Det låter inte skralt - sounden är alldeles hållbara och Berg låter ju alltid som en ängel så fort han öppnar käften – men det är uddlöst och tråkigt.

Som tur ligger då första och sista tredjedeln av plattan på betydligt högre nivå.

Taxmannen är härlig pop av högsta lekfulla Kent-kvalitet, Krossa allt håller uppe melankolin med brett sångregister och Hjärta har en så på bristningsgränsen stor och patetisk refräng att det knyter sig i magen, för första och enda gången på plattan.

Efter det tradiga mellanpartiet dyker den första akustiska gitarren upp – bara den lyfter Ensamheten till ett av de starkaste spåren, och låten växer som en häst på steroider. Singeln Töntarna var en klassiker från födseln och sen ska vi ju ha "den stora balladen" som avslutning på albumet. Den här gången heter den Det finns inga ord men den når inte - och det erkände Berg själv också - upp till nivån med syskonspåren Mannen i den vita hatten eller 747 .

"Psalmen" 18:29–4 som inleder Röd slutar med frasen "men hundratusen röster kan ha fel", och det ekar av Martin Skölds kommentar i Hbl härom veckan: "bara för att man säljer mycket betyder inte att det är bra." Och det är det jag hoppas Kent lyckas bevara. Rädslan att göra något som inte är tillräckligt bra. För dem själva, vill säga. För vad vi andra tycker spelar sist och slutligen ingen roll.

Janne Strang

janne.strang@hbl.fi