FILM
Dirty Diaries
Projektansvarig: Mia Engberg. SKIN – Regi: Elin Magnusson FRUITCAKE – Regi: Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark NIGHT TIME – Regi: Nelli & Andreas DILDOMAN – Regi: Åsa Sandzén BODY CONTACT – Regi: Pella Kågerman RED LIKE CHERRY – Regi: Tora Mårtens ON YOUR BACK WOMAN – Regi: Wolfe Madam PHONEFUCK – Regi: Ingrid Ryberg BROWN COCK – Regi: Universal Pussy FLASHER GIRL ON TOUR – Regi: Joanna Rytel AUTHORITY – Regi: Marit Östberg FOR THE LIBERATION OF MEN – Regi: Jennifer Rainsford.

Lade ni märke till blåmärkena på Linda Lovelaces lår i 1970-talets kultporrfilm Deep Throat? Dem hade hon fått av sin pojkvän för att hon tredskades vid inspelningen. Visste man det så förtog det en hel del av filmens brutalt tölpiga charm när den ansågs decenniepatinerad nog att visas på respektabel biograf för några år sedan.

När man ser kortisarna i Dirty Diaries kan man utgå från att de tillkommit utanför den sortens enkla patriarkala makt- och våldsstrukturer, så åtminstone på det sättet är de feministiskt okej. Dokumentärfilmaren Mia Engberg har med stöd från Svenska filminstitutet – 350 000 svenska kronor skattepengar – gett 12 kvinnliga (en av dem transsexuell) regissörer i uppdrag att utifrån sina egna preferenser och personligheter skapa en porrfilm. Allt verkar modest lågbudget och ser lite heimlaga ut, så på det sättet är det porr. Porr är nämligen en konsumtionsartikel, inte en konstart – det enkla är oftast det bästa. Och fega inte till det nu med ”det jag ser på är erotik, det du ser på är porr”-argumentet.

Naturligtvis kan porr vara feministisk och feminister gilla porr – olika sorters porr, och olika sorters feminister. Minimikravet på en feministisk porrfilm är just att den inte bör profitera på aktörer i underordnad position, typ en misshandlad Linda Lovelace. Dessutom kan det vara filmarens avsikt att spränga sexighets- och utseendenormer som begränsar fantasin och njutningen. Eller att hetsa upp åskådaren med fantasier utanför sådana maktfigurer (”man belägrar kvinna”-klichéer) som befäster patriarkatet etc etc. Jag skulle utan knot godkänna det här om jag var svensk skattebetalare.

Fläsk ock rynkor förbjudna

I det engbergska projektets sampel av feministiska fantasier finns fem tydligt lesbiska filmer, där den heterosexuella kvinnan i publiken uttråkad kan sakna män i bild. Och det som definitivt är fel som porr betraktad är abstrakt estetiska videokonstverk (Sara Kaamans och Ester Martin Bergsmarks anuspoetiska Fruitcake, Tora Mårtens Red like Cherry) – då kan man lika gärna gå till Konsthallen och se Pipilotti Rist. Ett minimum av intrig kan vara helt användbart för en pornograf, tror jag. Exempel på små enkla berättelser är de lesbiska Phone Fuck och Authority (uniform- och underordningstema).

Joanna Rytels Flasher Girl on Tour har sina poänger, både vitsiga och provocerande – är kvinnliga blottare mindre äckligt hotfulla än manliga, och i så fall varför? Men är det nu å andra sidan tankar en porrfilm ska väcka?

Mina favoriter är teamet Nelli&Andreas sunkigt gemytliga Night Time, Åsa Sandzéns påhittiga animation Dildoman, Pella Kågermans vitsiga (och sorgliga) Body Contact. Och som samlingens juvel Elin Magnussons Skin, som lyckas med det osannolika att vara intelligent konceptkonstnärlig, sensuell och porrig samtidigt – den visas först av alla, dramaturgiskt dumt för den är oöverträffad.

Men hur blev det med att spränga de där normerna för vem som är snygg nog för att få ha sex?

Utseendenormen är hela vägen underligt konventionell och trist. Jag ser bara unga släta slanka friska kroppar – folk med kvinnlig kroppsbehåring, fläsk, skavanker eller ålderstecken får fortfarande söka sina förebilder på annat håll.

En favorit till kunde nog vara Jennifer Rainsfords For the Liberation of Men, som inte bara visar filmens enda kvadratdecimeter rynkig hud utan också manlighet ur en lite udda synvinkel, både rörande och grov.

PIA INGSTRÖM
pia.ingstrom@hbl.fi