Rasmus Fleischer

Det postdigitala manifestet - hur musik äger rum, Ink bokförlag, 2009

Rasmus Fleischers debattbok Det postdigitala manifestet kan vid första påseendet ta itu med ett angenämt problem. Att musik i dag är oändligt mer tillgänglig än förr och att det ganska snart tycks bli möjligt att när som helst lyssna på vad som helst låter kanske inte så fruktansvärt. Men enligt Fleischer har vi bländats av det digitala och tagit det "postdigitala" för givet.

Fleischer - som är historiker och debattör, och grundare av svenska Piratbyrån - ägnar inte mycket tid åt frågan om upphovsrätt. I stället frågar han sig hur det är möjligt att välja i ett musiklandskap som svämmat över och huruvida vår förmåga att beröras av musik har förändrats. Hur ser detta landskap ut, och hur har vi kommit hit? Fleischer sätter teknikens "närmast slumpmässiga utveckling" i centrum när han förklarar de koncept som styrt vårt umgänge med musik under 1900-talet. När högtalarna blev elektriska kunde inspelad musik nå samma ljudvolym som de etablerade instrumenten, och därmed skapades indelningen i "levande musik" kontra "mekanisk musik". Att inspelad musik uppfattades som dokumenteringar av framträdanden, snarare än som en självständig konstart, berodde på att man under tidigt 1900-tal började spela in musik på skivor eller rullar. Dessa gick inte att klippa i, så som man redan från början kunde göra med film. Att klippa i musik blev senare möjligt, men det estetiska system som uppstått skulle visa sig vara svårrubbat.

Musikens grindvakter

Det var radiostationerna och skivbolagen som tog på sig huvudansvaret för urvalet av inspelad musik. Enligt Fleischer har dessa fungerat som grindvakter och upprätthållit en knapphet som baserar sig på radions begränsade frekvensutrymme och skivans kostnad. Genom knappheten har musiken fått både sitt ekonomiska och emotionella värde.

I dag har grindvakterna så gott som spelat ut sin roll. Gränsen mellan "levande musik" och "inspelad musik" har blivit diffus. Det finns ingen knapphet längre, den försvann under det skedet av den digitala revolutionen då musik började lagras i mp3-filer på hårddiskar. Nu står vi inför överflödets avgrund. Något har devalverats - en viss mättnadskänsla har infunnit sig hos många. Vi skippar igenom våra mp3-samlingar utan att egentligen fastna för något. Vi omges av musik hela tiden, men känner alltmer sällan en stark musikalisk närvaro. Så vad ska man göra? För Fleischer är det "tidigdigitala mediet" cd-skivan död, och att ta betalt för mp3-filer bara ett artificiellt och fruktlöst försök att upprätthålla en historisk knapphet. Vad vi behöver är metoder för urval i det överflöd som uppstått.

Bekämpa skvalmusiken

Enligt Fleischer behövs också en ny kulturpolitik, en som inte strävar till att "rädda musiken" som om det rådde allmän brist på den. Vi skall bekämpa skvalmusiken - musik som ingen närvarande tar ansvar för. Och samtidigt, för att musik skall beröra oss lika starkt som innan måste vi skapa situationer där vi inte kan fly från den genom att skippa vidare till nästa låt. Det får i Fleischers värld gärna handla om halvolagliga fester på avlägsna industriområden.

Här är ett problem med det annars tänkvärda manifestet. Det blir för personligt. Visst, i Sverige genomsyrar fildelningen musiklivet på ett annat sätt än i Finland, men jag är säker på att det även där finns folk som tycker att Fleischers exempel på postdigitala musikupplevelser är lite väl esoteriska. Den nya väg han stakar ut är för smal, det saknas ett bredare perspektiv och bevis för att det faktiskt är så här folk känner inför musik i dag.

Dessutom är en av hans implicita utgångspunkter - att inspelad musik är och skall vara fritt tillgänglig - minst sagt kontroversiell. Det kan vara tilltalande att hemfalla åt ett slags piratdefaitism och hävda att teknikens utveckling redan gjort denna fråga irrelevant, men den åsikten godkänns av långt ifrån alla. Och hans råd till bokbranschen ter sig alltför enkelt och anti-digitalt. Förlagen skall helt enkelt inte försöka sälja digitala böcker utan hålla fast vid det materiella, eftersom de annars "tvingas att förklara krig mot det öppna nätet". Tur då att manifestet som litterär form sällan kräver desto längre förklaringar.

Mattias Björkas

kultur@hbl.fi

Mattias Björkas är sångare i det finlandssvenska bandet Cats on fire och bosatt i Göteborg.