Nobelpristagaren Herta Müller tillhör – språkligt och etniskt – en verklig minoritet som i dag till största delen lever i exil, i Västtyskland, men även i USA, Australien, Österrike och Ungern. I distriktet Banatet i nordvästra Rumänien, främst kring Temesvár (Temesburg), är tyskarna snart ett musealt minne. Folkgruppens och individernas öden är ett flagrant exempel på imperial försvars- och erövringspolitik, nationalistisk chauvinism, etnisk och språklig marginalisering, folkloren som politisk förtrycksmekanism, religiös fanatism – och litteraturen som utanförstående andningshål.

Det multietniska i vardagen

"Wir haben uns verkauft", "die deutsche Kultur ist schon Ausgestorben" säger mina informanter när vi går igenom deras levnadsöden, deras förfäders liv och hela minneshistorien som präglas av två processer: invandring och utvandring. I över 250 år har de bebott ett område i nordvästligaste Rumänien, en del av Transsylvanien söder om floden Marosch, norr om Sydkarpaterna, i väster gränsande till Vojvodina i Serbien, i norr till Ungern och i öster till Siebenbürgen. I sistnämnda område finns en äldre, medeltida tysk befolkning, de s.k. saxarna, med en helt annan historia, men i dag också i utdöende.

På den karta som kulturgeografen Paul Teleki utarbetade 1910, står Banatet för en oerhört brokig mosaik av folk- och språkgrupper. De talrikaste var ungrarna, tyskarna och rumänerna, men även serber, kroater, bulgarer, tjecker, slovaker, judar och zigenare levde här i enklaver inom varandra i daglig konfrontation, i relation till småborgerligt stadsliv och katolsk klosterkultur. I senare tid tillkom ukrainska, ryska och andra minoriteter. Grupperna hade en social och ekonomisk symbios, som genom 1800-talet garanterade en viss stabilitet i relationerna.

Genom första och andra världskriget slogs allt i spillror. Detta har inte bara präglat självbilden, utan även skapat ett ständigt trauma kring och ältande av "hembygd" och "hemlöshet", val och utvaldhet, konfrontationer, transformationer och kulturellt försvar. Ett ständigt ifrågasättande av existensen. Ett obesvarat: "Varför är detta vårt öde?" Banat-exemplet urholkar definitivt det av historiker och politiker retoriskt omhuldade ordet "identitet" som något en gång för alla givet, traderat och positivt beskriv- och användbart. Genom vardagskulturen och förändringarna från 1920-talet in på 1990-talet berättar människorna om sina upplevelser av "historien", minnets roll, överlevnadsstrategier, synliga och osynliga mekanismer av sanning och lögn, solidaritet och svek, längtan, oro och hat - där språkgrupperna ibland sammansvetsas, ibland förråder varandra. I denna mylla har Müller sin grogrund. Tyskan i en ålderdomlig variant, präglad av lokala dialekter, är närvarande på byanivå, i utdöende i skolor och kyrkor, och för många – som ett ideal i (Väst)tyskland, ett hem att återvända till, när man kan, om man vill, om man kan.

Donauschwaberna

I tre skeden, 1723-26, 1764-71 och 1784-87 skedde, under ledning av kejsarhuset Habsburg i Wien, i avsikt att befästa gränsen mot turkarna, en folkvandring från bl.a. Elsass-Lothringen, Baden-Württemberg, Bayern (Schwaben), Hessen och Pfalz till slättlandet och sumpmarken Banatet.

Nybyggarna, främst katolska bönder och hantverkare, lockades med skattefrihet. Byarna i kolonisationsprojektet gjordes symmetriska, med kyrka, skola, brunn och "rådhus" i mitten, enligt ritningar i Hofkammerarchiv i Wien. De fick kejserligt romantiska namn: Königshof, Schöndorf, Engelsbrunn, Blumenthal. Müllers hemby, Nitzkydorf med namn efter den ungerske landshövdingen i Temeswar, greve Christoph von Nitzky , grundades 1784 av kolonister från Schwaben. Den ligger sydost om Temesvár bland ungerska byar.

Under 1700-talet invandrade ca 200 000 tyskar till Banatet och under början av 1800-talet strömmade folk även från Österrike. Kring år 1900 uppgick antalet tyskar till ca 400 000. Tyska bosättningar uppstod genom samma process i sex andra områden: väster om Budapest, i södra Ungern i trakten av staden Pécs (kallat Schwäbische Türkei), i Syrmien och Slavonien, i Vojvodina, i ett område norr om Belgrad och i Sathmar i nordvästra Rumänien, samtliga längs Donau eller dess bifloder. Traditionen berättar om kolonisternas strapatsfulla färd med flodpråmar till marker där bara rumänska herdar rörde sig, den första generationen "till död, den andra till nöd, den tredje till bröd". Språk- och folklivsforskare har sammanfört grupperna under benämningen donauschwaber.

En ungersk kolonisation pågick parallellt och under 1800-talet utsattes Banatet för en stark magyarisering, då Wiens intresse överflyttades till Budapest. Detta fortgick till 1920-talet då det nya Rumänien förbjöd allt ungerskt, men gav tyskarna – som en nationell minoritet - en viss språklig och kulturell autonomi. Tyskarna ansågs också som de mest välbärgade, de var både tjänstemän, storbönder och hantverkare. Ungrarna var småbönder, handlande, hantverkare, judarna var handelsmän, rumänerna arbetare och herdar.

Mina äldsta informanter, födda på 1910-talet, hade som barn förbjudits att tala tyska, men snart åter förbjudits att tala ungerska. Trots "Volksthums- ideologi" dels från Ungern, dels från Rikstyskland under 1920- och 1930-talen, liksom existensen av vissa "rena" tyska byar, har befolkningen in i nutiden levt i mångspråkighet och obehindrat svängt sig med tyska, ungerska, rumänska, serbiska, bulgariska, kroatiska o.s.v. Språket som kommunikationsmedel i vardagen känner inte av några ideologiska gränser. "Ich habe rumänische Mitbürgerschaft, meine Nationalitet ist ungarisch, meine Muttersprache deutsch" , säger en kvinna vars far var ungrare, modern tyska, namnet är tjeckiskt. Exemplen på "blandäktenskap" är talrika.

Folkhandel och tragedier

Före andra världskriget hade banattyskarnas antal minskat till ca 300 000 (av totalt ca 800 000 i hela Rumänien). Under den tyska invasionen och reträtten tvingades de tyska männen i Banatet att följa med och blev kvar i Västtyskland. När den ryska armén trängde in 1944 ansågs banatertyskarna som medlöpare till nazisterna. År 1944 deporterades från Banatet alla tyska män i åldern 16-45 och alla kvinnor i åldern 17-35, ca 70 000, till kolgruvorna i Ukraina, varifrån 1949 endast en del återvände. Denna "Verschleppung" som de överlevande berättat om i detalj, anses ha inlett kulturens dödskamp. (Herta Müllers mor tillhörde dem som återvände, liksom författaren Oskar Pastior , vars upplevelser Herta Müllers senaste bok Atemschaukel bygger på.)

Trots återupplivade föreningar och tidningar, Deutsches Forum och Banater Post i Temesvár och av Nicolae Ceausescu favoriserade folklorefestivaler, ville man inte stanna kvar. En illegal utvandring till Västtyskland främst bland ungdomar började på 1960-talet. År 1978 slöt Helmuth Schmidt och Ceausescu ett fördrag, enligt vilket Tyskland för varje utvandrad tysk erlade en summa om 5 000 D-mark. Processen pågick i stor hemlighet och Securitate krävde sin tribut, varför summorna kunde uppgå till 10 000 D-mark. "Det blev så tomt i skolan", säger en som var pojke, "och när vi kom till Tyskland frågade alla om min pappa var diplomat när jag talade tyska !"

Tyskland ville ha tysktalande arbetskraft. För utvandrarna gällde det drägligare existens. Man trodde sig vara välkommen till "urhembygden" efter 200 år. Men i Tyskland kände ingen till banaterschwaber, man klassades som rumän och andra klassens människa. De intellektulla, bl.a. lärare, måste genomgå språkprov och nya examina. Tysk-rumänska blandäktenskap måste upplösas. Endel återvände. Emigrationen, eller "försäljningsprocessen" som mina informanter säger, omfattade 12 - 16 000 tyskar årligen under fem år framöver. Också den illegala flykten på olika vägar med ödesdigra misstag tilltog under 1980-talet, samtidigt som existensvillkoren i Rumänien ruinerades. Processen löpte som en kedjereaktion på många plan.

Utdöende folkspillra

Utflyttningen, ett flagrant exempel på hur det går när politiker "städar i historien", ledde till tragiska slitningar mellan generationer, mellan släktingar och vänner, barn och föräldrar, inom lokalsamfundet och mellan olika folkgrupper. Till de efterhand öde byarna flyttade i statlig regi rumäner från Moldavien och zigenare. Vissa rumänska politiker ansåg att de relativt välutbildade tyskarna inte var det element man kunde undvara, hellre hade ungrarna fått försvinna.

Byarnas infrastruktur, försvagat genom kolchossystemet sedan 1940-talet, föll sönder. Den katolska kyrkan i Temesvár, på defensiven, började sälja bykyrkorna till det offensiva rumänska ortodoxa episkopatet. Byarna tömdes snabbt på tyskar. År 1989 räknade man med att de minskat från 300 000 till 90 000, men efter Ceausescus fall, då gränsen öppnades, fanns endast 30 000 kvar, främst i Temesvár. I dag är antalet marginellt, de kvarvarande ser sig som en utdöende folkspillra. I Temesvár upprätthålls fortfarande ett tyskt gymnasium, dock med inslag av ungerska och rumänska barn. I grundskolorna är en enda tysk klass inrymd bland de rumänska. Trots att tyskan gennom EU igen har hög status, blir språket bland barnen rumänska. På det väl utrustade tyska åldringshemmet i Temesvár har översta våningen inretts som ett hembygdsmuseum med föremål och dräkter från de tömda byarna. "Alles war immer so schön", säger de gamla. Etnografer och dialektforskare, rumäner, men även tyskar från Donauschwäbisches Zentralmuseum i Ulm i Bayern, dokumenterar ivrigt vad som finns kvar och fotokonstnärer gör projekt kring öde hus och kyrkor. Museet gör politiskt oproblematiska utställningar i harmoniskt nostalgiperspektiv.

Den virtuella hembygden

Vilka har blivit kvar? Gamla, starka kvinnor som motiverar sin existens med vården av minnen, kyrkor, rötter och hembygdskärlek. Aktiva människor i tysk-ungerska, tysk-rumänska familjer. Yngre, halvt alkoholiserade ensamma män och de allra fattigaste. Så länge någon tysk finns kvar i byn kommer emigranterna årligen på besök, några har behållit sina hus som sommarvisten. Samtalen vid besöken är laddade, en evig diskussion om vem som gjort rätt. Stanna kvar och vårda gravarna eller flytta till barn och barnbarn i blockhus i Tyskland med ständigt gnagande hemlängtan? Någon väljer en existens "in between", på ungerska sidan om gränsen.

I Tyskland verkade år 2000 bland emigranterna ca 130 "Heimatortsgemeinschaften". Via internet upprätthåller de adressregister och kontaktnät och fömedlar information om byarna förr och nu. Man möts till lokala träffar och arrangerar pilgrimsresor till den forna hembyn och kyrkan. En mängd hembygdsböcker är dokument över ett liv som var. Då och då möts man till stor "Schwabentreff" i Ulm. På min fråga hur länge detta skall fortgå bland dem jag intervjuat i Tyskland, blir svaret: "Bara så länge som vi som är födda där lever". Men i dagens värld kan kulturer överleva virtuellt. Herta Müllers framgång kommer kanske att både skapa nya sprickor i självbilden och förtydliga den. På museiscenen i Ulm, bland stormän som Adam Müller-Guttenbrunn , grundare av operan i Wien, skalden Nikolaus Lenau och Tarzan Johnny Weissmüller , har Herta Müller dock inte fått någon roll – och frågan är, om den som ifrågasätter sin egen existens anses berättigad till plats där förnuft och historia är portvakter. Müllers roll är sufflörens – även om viskningarna får salongen att skälva.

Bo Lönnqvist

kultur@hbl.fi