GÖTEBORG – Låt mig berätta om jordgubbstårtan! utbrister Jutta Ditfurth entusiastiskt. Det handlar om hennes sexåriga äventyr med biografin över Ulrike Meinhof.

– När jag insåg att väldigt lite av värde var känt om Meinhofs uppväxt och ungdom, beslöt jag att bedriva barfotaforskning. Jag reste till adresser där Meinhof bott, knackade dörr och frågade folk om de kom ihåg någonting om henne, och det blev en oerhörd succé. Bland annat hörde jag talas om en kvinna som kanske känt Meinhof när hon var tonåring, och jag ringde upp henne, en gammal dam som med tveksam röst sa "jaa... kanske det kunde löna sig att komma hit". Någonting i hennes tonfall fick mig att göra den där resan på 1200 kilometer. Sen satt vi där, konverserade om ditt och datt, åt jordgubbstårta och jag tänkte "jaha, hon kände sig ensam och ville ha besök, det var hela saken". Men plötsligt när tårtan är äten stiger hon upp, går ut ur rummet och kommer tillbaka med en låda med hundra kärleksbrev som den 17-åriga Ulrike Meinhof skrivit till henne, sin första stora kärlek! Sånt här hände flera gånger, men man måste vara lite tokig för att följa sin intuition och hitta ledtrådarna. Ett tonfall, en blick, en gest hos någon man talar med - och man inser att här finns mera, att det lönar sig att äta lite mera kaka ...

Våldsamt Europa

Det slående i Ditfurths berättelse om journalisten, den politiska kommentatorn, filmmanusförfattaren och tvillingmamman som blev Västtysklands mest efterlysta terrorist och hårdbevakade politiska fånge är brutaliteten som från början omgav Meinhof på alla plan. Kriget, faderns död, moderns död, nazismen och förtigandet av den efter kriget - och den västtyska statens svar på den unga 60-talsradikalismen.

– Studenten Benno Ohnesorg som deltog i en demonstration mot iranska shahen i Berlin 1967 misshandlades och avrättades med ett nackskott, som en ukrainsk partisan under kriget, av en polis som inte fick något som helst straff. När Meinhof i februari 1968 lämnade äktenskapet i Hamburg och flyttade till Berlin med sina små döttrar, trodde hon att tiderna höll på att förändras. I april samma år försökte en ung högerextremist mörda hennes goda vän Rudi Dutschke, men han överlevde, säger Ditfurth.

– Tänk också på hur omvärlden såg ut. I Spanien, Portugal och Grekland rådde militärdiktatur, i Italien fruktade vänstern för en fascistisk kupp. I maj 1970 vid Kent State University i Ohio sköt amerikanska nationalgardet mot obeväpnade fredliga Vietnam-demonstranter, dödade fyra studenter och skadade nio. När Meinhof i början av 70-talet lämnade sitt borgerliga liv, hade hon 15 år av politiska nederlag bakom sig. Gång på gång hade hon sett hur etablissemanget brutalt slog ner allt politiskt motstånd, tystade all kritisk argumentation. Jag försvarar inte RAF, jag försöker inte bortförklara deras brott. Men jag kan på något sätt förstå vad som hände i de här människornas hjärnor. De var rädda för döden - för att staten skulle döda dem.

Ditfurth understryker att hon inte försöker rentvå terroristen Meinhof eller bortförklara RAF:s brott. Men ju närmare man går desto mera komplicerat blir det.

– När jag föreläste om min bok nyligen testade jag publiken lite. Jag och sade med allvarlig min nånting om "Ulrike Meinhof som var med om att kidnappa och mörda Hans Martin Schleyer". Ingen visade någon förvåning, tills jag påpekade att när Schleyer mördades hade Meinhof suttit fängslad i fyra år och varit död i ett och ett halvt! Sådär komprimeras det förflutna i vår föreställning, skillnaderna försvinner, förloppen rörs ihop. Det jag vill säga är att RAF när det bildades var något helt annat än "andra generationens" RAF fyra år senare. Meinhof var politiskt ansvarig för gruppens aktioner, men hon dödade ingen. RAF:s första aktion var tänkt att handla om militant försvar av fattiga hyresgäster i Märkisches Viertel som hotades av vräkning, genom att hjälpa dem att barrikadera sig i sina hem. En annan plan var att hjälpa ungdomar att rymma från ungdomsanstalter och hålla sig undan polisen. Ulrike Meinhof rånade banker, stal bilar och identitetshandlingar. Efter två år under jorden som efterlyst terrorist var hon sedan med om ett bombattentat mot Springer-koncernens hus i Hamburg 1972 då 17 människor skadades. Men ingen dog då heller.

God styvmor

Ditfurths syn på Meinhofs liv före de underjordiska åren och RAF formades av en personlig omständighet - hon är sedan trettio år god vän med Anja Röhl, dotter till Meinhofs make Klaus Rainer Röhl i hans första äktenskap.

– Vi träffades på en antikärnkraftsdemonstration. Jag visste inte vem hon var och Ulrike Meinhof var ingen stor figur i mitt medvetande, jag tillhörde en annan generation, född efter kriget.

För tonåringen Anja Röhl hade Ulrike varit den goda styvmodern:

– Anja älskade henne. I dag är hon mera Ulrike Meinhofs dotter än hennes egna tvillingdöttrar, som sedan åtta års ålder vuxit upp med sin högerkonservativa far.

Meinhofs döttrar Regine och Bettina Röhl har bidragit till Ditfurths biografiprojekt bara med hot om åtal och repressalier.

– Särskilt den ena av dem är så aggressiv och irrationell att jag inte skulle vilja möta henne på i en mörk gränd, säger Ditfurth. Inte heller Meinhofs fostermor Renate Riemeck har velat medverka annat än med uppläxningar. Däremot har Meinhofs syster Wienke gett sin välsignelse åt bokprojektet. Men jag har tagit del av ungefär 6000 källor - brev, utsagor och annat - som jag inte kan citera eller namnge utan bara referera, för att undvika åtal. Tur att jag har en bra advokat.

Bullshit och amsagor

Det Jutta Ditfurth berättar om sin egen bakgrund påminner om Ulrika Meinhofs på en punkt - lögnerna och tigandet om historien.

– Jag växte upp på 50- och 60-talen omgiven av bullshit och amsagor, om min egen släkt och om historien. Valet stod mellan att bli galen eller att fråga, fråga, fråga... Fast det var förbjudet. I klassrummet hade vi en Tysklandskarta från 1939 som såg lite konstig ut. Jag frågade mamma om varför det inte fanns nån gräns mellan Tyskland och Polen på den, och hon sa att "den stämmer inte, vi förlorade Polen och av goda skäl" - ett helt realistiskt svar, men på något sätt insåg jag att jag inte skulle kunna säga det åt min lärare, för i skolan var det underförstått att vi en dag skulle få Polen tillbaka! säger Ditfurth.

Och berättar ännu en familjeanekdot:

– En gång när jag var liten såg jag ett foto i ett familjealbum av en man med hakkorsprydd uniform. Jag visste att hakkors var något fult, så jag frågade oroligt min mormor: "Är det där en nazist?" Mormor svarade: "Nej, det är inte en nazist, det är din morbror, och han hade så fint bordsskick så nazist var han inte".

PIA INGSTRÖM

pia.ingstrom@hbl.fi