MARGOT AT THE WEDDING

USA 2007. Regi och manus: Noah Baumbach. I rollerna: Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh.

***

Noah Baumbach är en av de intressantare amerikanska nutidsregissörerna, en cinematisk singer-songwriter som för tre år sedan levererade filmen The Squid and the Whale. Det var ett skilsmässodrama från helvete – med idel himmelska kvaliteter.

Men eftersom Baumbach inte har livet av en massa människor, bara för att därefter pissa på deras grav, har han fått nöja sig med kritikernas och arthousepublikens gunst.

I den meningen innebär Margot at the Wedding ingen förändring, låt vara att det här finns gott om affischnamn. I titelrollen ser vi Nicole Kidman, flankerad av Jack Black, Jennifer Jason Leigh, John Turturro och Ciáran Hinds.

Kidman gestaltar den måttligt framgångsrika östkustförfattaren som i sällskap med sin 14-åriga son (nykomlingen Zane Pais, en duktig en) åker till sin systers bröllop. Men trots att det är ett bra tag sedan syskonen sågs är återseendet allt annat än kärt.

Margot har en otrevlig vana att alltid lägga sig i, att ta ut sina egna tillkortakommanden på andra människor. Faktum är att hon aldrig kunnat dra jämnt med sin syster (Leigh) och när det gäller hennes nya fästman, konstnärsslashasen Jack Black, har hon inget gott att säga.

Poängen är att Margot själv inte är den bästa av förebilder. När hon inte försöker förstöra det för brudparet knullar hon runt med Ciáran Hinds litterära agent. Hon drar sig inte ens för att pika sin egen son, en känslig yngling som just fått upp ögonen för tjejerna.

Mycket av det här känner vi igen från The Squid and the Whale. Det är familjen som den trasigaste av enheter, med inslag av karaktärer som är för smarta för sitt eget bästa. Som gör sitt bästa för att snacka varandra i diket.

Problemet med Margot at the Wedding är att den inte är alls lika rolig, som i varm och bitterljuv.

De förlösande scenerna infinner sig sällan eller aldrig och filmens karaktärer är inte särskilt sympatiska.

Men laddat och spännande är det, snudd på gastkramande.

Ingen skriver dialog som Baumbach och visst är det kul att se lustigkurren Jack Black i en dramatisk roll – som misslyckad musiker vars höjdpunkt på karriären var ett 80-talsgig med Ric Ocasek från The Cars. Ha, ha.

KRISTER UGGELDAHL

krister.uggeldahl@kolumbus.fi