SKILSMÄSSOBOKEN

Solveig Arle & Nora Hämäläinen (red): Söderströms 2008

Hur många gånger jag än läser Nora Hämäläinens essä i Skilsmässoboken så kommer jag inte underfund med vad det är hon försöker berätta. Orsaken är kanske att hon egentligen inte vill berätta. 

Hämäläinen skriver vackert och klokt nog för att lyckas softa ner triviala konturer med abstraktionens vaselin. Nånting försöker hon säga om äktenskapet som en försvårande omständighet för "att själv hitta sitt sätt att finnas till".

Hämäläinen är inte den enda i antologin som suttit och suddat. Somt är strålande, intressant, gastkramande, somt är otydligt och diskret på fel sätt - men allt är värt att läsa, begrunda och reagera på.

Birgitta Bouchts text antyder en kulturhistoriskt intressant dubbelexponering av en för länge sedan timad skilsmässa. Å ena sidan 70-talsfeminismens berättelse om hur tvåsamhet=döden; "slutligen stod vi så nära varandra/att ingen av oss syntes" citerar hon sig själv ur en dikt från 1975. Å andra sidan upplevelserna av att "bli övergiven, sviken, ratad, vara utbytbar". Fast det där senare meddelar hon bestämt att hon inte vill skriva om. Nähä - men just det hade vi nog velat läsa åtminstone nånting om.

Samma gäller Kristian Klockars text, fast den har en krängning i språket som känns, i konstiga manövrar av reträtt och krumsprång. Nånstans gör det ont och nånstans gör det gott, men varför denna krampaktiga förtegenhet om det handgripliga?

Ljus i manhålet

Jag efterlyser inga avslöjanden som skulle leda till förnyade vrålgräl mellan ex-makar. Bara litet trivial mänsklighet, lite kött och tårar.

Det får jag i Janco Karlssons Manhålet som har alldeles hjärtekramande känsla av liv och närvaro utan att på minsta vis utlämna någon. Motsatsen till indiskretion och förtal är inte abstraktion, utan att ta ansvar för sin egen upplevelse. Det här är litteratur med mervärde som rymmer många tidsskikt, en livshållning, platskänsla och reflektion. Lite ömhet och hopp också. Manhålet – det limbo där frånskilda män sitter på tobak i vargtimmen och grubblar över vad som gick fel och vad det är för vits med att bara "ha kiva tillsammans" så där som frun tycktes vilja då nån gång - är trots allt en plats som man kan klättra upp ur.

Arne Toftegaard Pedersens milda betraktelse ger en insikt om hur. Om man förblir ett modfällt "nu-djur" där i hålet är det svårt, så det är inte förbjudet att dagdrömma. "Livet är ofta lyckligare än vi har fantasi att föreställa oss" citerar han modigt sentimentalt en nyförälskad vän – med sig själv, lyckligt omgift, som exempel.

Medea eller duktig?

Men när bestämdes det att vi genast måste vara duktiga och konstruktiva inför precis allt som drabbar oss? Merete Mazzarella citerar en löpsedelskändis som "erkänt" att hon i samband med sin skilsmässa gråtit och skrikit, och undrar vad det blivit av den rasande Medea som bild av den övergivna parten: "Nej, jag tycker inte att man ska behöva ta livet av någon. Men nog måste man i herrans namn få rasa något tag, nog måste man få leva ut besvikelse och förtvivlan."

Brottstatistiken talar klarspråk – rasande och mordiska skilsmässoparter finns. Men vi har kanske rensat ut begrepp som förtvivlan och nöd ur det offentliga sättet att tala om separationer?

Rörande och tuff mot den bakgrunden är Marianne Backlens uppriktiga berättelse om hur det var att bli bedragen och övergiven med tredje barnet i magen, till förmån för rivaliserande kvinna och barn. I skrivande stund verkar hon avklarnad och lugn, men citat ur valda dokument i "skilsmässomappen" talar om sår och sorg.

Bert Bjarland skriver om hur det nog lönar sig att skilja sig, fast den "lämnade" parten om det vill sig illa insjuknar i depression och psykos. Sånt händer - och det är skönt att se orden stå där på sidan helt osuddade.

Ett kliv ut i det skandalöst förbjudna tar Sofia Torvalds i en av bokens bästa texter. Hon vågar skriva om ensamheten, och att den tidvis är hemsk. "Min stora aha-upplevelse har varit att jag, åtminstone stundvis, hellre skulle vara bitter, bunden, balanserad och gift än fri, skapande, obalanserad och ensam." Politiskt inkorrekt så att det ilar i tandrötterna, men hälsosamt. När blev ensamhet en loseraktig skamsjukdom i stället för en olidlig belägenhet man ibland kan hamna i utan egen förskyllan?

Akutskedet och barnet

Inblick i en skilsmässas skitiga akutskede ger, förutom Backlen, två skribenter.

"Anna Nymans" mardrömslika skildring av en psykiskt instabil man och en svärmor från helvetet är av den kalibern att jag förstår att den publiceras under pseudonym.

Solveig Arle skriver om att vara barn till föräldrar skilda i bitterhet. Ett barn som tvingas svara på frågan vem hon hellre vill bo hos och svarar fel. Ett barn som fantiserar om en hemlig dörr hemifrån till bortaföräldern, en som öppnar sig när den man bor hos har somnat. Det är starkt och sorgligt och uppfordrande. Här finns också en anklagelse, om ock senare bortförklarad: "... det var ändå Finland, det var 70-tal, det var inte förbjudet att tänka själv, det fanns bevisligen andra modeller. Så jag tycker vi för enkelhetens skull kan säga att det hela var deras eget fel."

Nils Torvalds skriver om barnets separation tre decennier tidigare då det inte var en stor sak att lämna bort barn hos släktingar eller på barnhem för en tid när det körde ihop sig i familjen. Först tror jag att det är skribenten som famlar i blindo, sen börjar jag tycka att det är just det "blinda" som gestaltas - att vara liten och inte förstå och inte få något förklarat. Och senare den resoluta viljan att slåss med öppna ögon och "veta allt".

Det som skär djupare

Min kollega Annika Hällsten skriver om separationer som skär ännu djupare i en människas livsförståelse än bokens övriga. Som tioåring förlorade hon sina föräldrar och en lillasyster i en eldsvåda, 35 år senare dog hennes för tidigt födda babydotter i hennes famn. Med engagerande saklighet pejlar hon sina egna förluster i sin mormorsmors och mormors liv och deras sätt att klara av skilsmässor, ekonomisk ruin och närståendes död.

Hbl:s före detta chefredaktör, före detta Volt-chef och nuvarande styrelsemedlem, den nya Söderströms-vd:n Barbro Teir skriver om sina passioner – ommöblering, flyttning och förändring – på ett sätt som bör ge minst lika mycket att tänka på för dem hon styr och ställer med på jobbet som för hennes närstående.

Prästen Karl af Hällström beskriver den snällkristna synen på vigsel och äktenskap.

Göran Torrkulla skriver om hur "en överdriven fokusering på äktenskapet som ett slags kontraktsrelation tenderar [...] att stympa vår förståelse av det perspektiv på relationen som öppnas genom att man förklarar varandra sin kärlek..." Förälskelse, besvikelse, återhämtning, förlåtelse och nya illusioner - hela det mänskliga kladdet. Vem utom en yrkesfilosof skulle ens för ett ögonblick glömma det perspektivet när den ombeds skriva en essä om skilsmässa?

PIA INGSTRÖM

kultur@hbl.fi