Skönhetstävlingen Miss Landmine 2008 avgjordes i Angola i början av april och vanns av en kvinna vid namn Augusta Ulrica, vars högra ben sprängdes bort då hon flydde attackerande soldater under det angolanska inbördeskriget. Fortfarande blir flera hundra människor i Angola årligen offer för de minor som är utspridda runt landet.

Hur kom du på idén att göra en skönhetstävling och fotoutställning kring människor som fått ett ben kapat?

– 2003 besökte jag Angola som en vanlig gäst. Inbördeskriget var slut men det rådde fortfarande undantagstillstånd. Strömmen gick av och det fanns sopor överallt i Luanda, och stora delar av landet var minbelagt. Jag åkte runt med min dåvarande flickvän och vi kunde se men inte göra så mycket. Bakom huset vi bodde i ordnades varje nyårsafton en "Miss Bakgata". Flickor mellan sju och sjutton paraderade och hade plakat och skyltar, och man hejade på sin favoritkandidat. Det var gatufest och fotbollskamp, och jag blev ombedd att sitta i juryn, berättar Morten Traavik.

Stor uppmärksamhet

Sedan blev han ombedd att komma med en idé till en konstfestival i London.

– Man stjäl ju från verkligheten och tar in det i konstnärliga sammanhang. Jag är intresserad av konst som samspelar med verkligheten utanför den. Det här är ett sätt att få uppmärksamhet för problematiken nationellt och internationellt.

Kan det inte uppfattas som kontroversiellt att göra det på ett sätt som liknar en Miss Universum-tävling?

– Jag förstod tidigt att det får mycket uppmärksamhet på grund av formen. Det angolanska samhället ställde sig positivt till projektet och regeringen stödde det med pengar. Det var helt avsiktligt att välja misstävlingens form. Det är ett konstprojekt som har ett socialt syfte. Det är inte begränsat av någon politisk korrekthet. Så länge könet inte är det enda kriteriet är det inget fel med skönhetstävlingar. Den här tävlingen är inte ett ändamål i sig utan ett medel, säger Traavik.

– Har man ambitionen att påverka politiskt går det inte att vara en excentrisk konstnär i ateljén, utan man måste ge sig ut och dansa med djävulen, funderar han.

Pik mot Finland

På utställningen i Kiasmateatern får publiken rösta om vilken av kvinnorna de tycker är vackrast, men det är inte det enda ställningstagande de ska göra.

Traavik sticker inte under stol med att han också vill påverka den finländska inställningen till landminor.

– En poäng med att göra det här i Finland är att Finland är det enda EU-land som inte skrivit på Ottawa-avtalet om förbud mot landminor. Polen har skrivit på men inte ratificerat avtalet.

Miss Landmine Expo har visats i Norge och ska vidare till Polen och Danmark. En inbjudan till Nordkorea har kommit.

– Där finns en möjlighet till dialog. Som konstnär kan det vara möjligt att komma litet längre än som politiker.

Konceptet är lätt att exportera till andra länder och en Miss Landmine Cambodia är under planering för nästa år.

– Kambodja är tillsammans med Afghanistan det mintätaste landet i världen. Jag samarbetar med myndigheter och organisationer i Kambodja.

En tanke med att exponera offren är att komma förbi uppfattningen av dem som offer.

– Vi har fått vår uppfattning av Afrika och tredje världen cementerad av insamlingsaktioner. Vi har en tendens att se dem som passiva mottagare av vårt bistånd, jag upplever det om och om igen i internationella biståndsorganisationer, säger Traavik.

Önskan att bli bemärkt

På Baltic Circle-festivalen uppträder han också som regissör för enmansföreställningen Remember Me, som hade premiär häromdagen på Sergels torg i Stockholm. Monologen som görs av Joaquin "NaBi" Olsson gör upp räkningen med samhällets medelmåttighet och stagnation, och handlar om driften att visa upp sig själv.

– Det rör sig om önskan att blir bemärkt, ihågkommen och odödlig, och om vad som händer när man inte får till det. Det är en kommentar både till folk som jag som har en fåfäng önskan att ändra världen och till folk i reality-tv, eller en Auvinen, eller en politiker i talarstolen, berättar Traavik.

Skådespelaren i monologen uppträder gärna som gatuaktivist och predikant, och döljer inte sin skamlösa narcissism.

– Det är en mycket självbiografisk föreställning. Gränsen mellan NaBi själv och aktören är mycket flytande och växlande.

Traavik uppträder själv som skådespelare i den norska filmen Iskyss om det kalla kriget, med premiär i höst.

En favoritregissör är Werner Herzog, som i sina filmer arbetar med förhållandet till verkligheten och ofta har fokus på den "vanliga" människans storhetsvansinne.

Han hör till dem som följer sina idéer från början till slut.

– Det finns bruk för romantiker i dagens verklighet också, av dem som får ihop det omöjliga.

MIKAEL KOSK

mikael.kosk@hbl.fi

Miss Landmine Expo i Kiasmateatern i dag, i morgon och på fredag kl. 17-19, och på lördag kl. 13-17. Fritt inträde.

Remember Me på Esplanadens scen fredag kl. 18 och på Järnvägstorget lördag kl. 13 och 15.