ERKKI MAASALO

Päämäärä ennen mainetta. Pilot-Kustannus, 347 sidor.

Docent Erkki Maasalo har föresatt sig att åtminstone nyansera bilden av denne finlandssvenska högborgerliga politiker. Det sker utan att lösgöra honom från sitt sammanhang: en orubbligt högersinnad grupp inom svenska folkpartiet.

Maasalo har doktorerat på Wittings efterträdare som utrikesminister, Henrik Ramsay. Han känner alltså väl de politiska förhållandena i vårt land under krigen och det tryck som Finland utsattes för.

Maasalos bok Päämäärä ennen mainetta (Målet framom äran) är den första monografin över Witting, trots att denne spelade en historiskt viktig och tung roll under Finlands ödesår. Någon direkt äreräddning kan det inte bli tal om. Titeln syftar på Wittings valspråk: Finem respice non laudem (sträva efter målet, icke äran).

Det som mera än allt annat har präglat det negativa omdömet om Rolf Witting är hans likgiltighet inför parlamentarismen. Dåtida medlemmar av riksdagens utrikesutskott, som Atos Wirtanen, C.O. Frietsch och utskottets ordförande Väinö Woionmaa var snara att fördöma honom. Utskottet informerades synnerligen sällan, informationen kunde vara dunkelt uttryckt, ibland måste man misstänka utrikesministern för att narras på det speciella sätt att han endast gav uttryck för valda delar av det som kunde vara sanning.

Det var inte endast Witting som misstrodde utrikesutskottet för att läcka som ett såll. Hans statsminister Jukka Rangell var inte heller för ett aktivt umgänge med riksdagen, liksom inte heller föregångaren Risto Ryti.

Dödscellens tid

Erkki Maasalo försöker leda i bevis att Rolf Witting agerade logiskt inför de kvalfulla alternativ som stod Finland till buds efter marsfreden 1940. Frietsch har kallat denna period för dödscellens tid, så illa var det ställt.

Molotov ställde upprepade och hotfulla krav. Varje försök att skapa ett genuint modus vivendi med ryssarna stötte på en hånfull patrull. Britterna pinade Finland med att förhålla sig småskuret och njuggt till beviljandet av de skeppningstillstånd som gjorde Finlands export och import möjlig. En planerad personalunion med Sverige gick i stöpet. När det ena alternativet efter det andra visade sig omöjligt kvarstod Tyskland.

Maasalo resonerar inte ingående kring alternativet att Finland skulle ha förhållit sig neutralt då Tyskland överföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 och Hitler höll sitt berömda tal om att Finlands hjältesoldater står sida vid sida med tyskarna från Ishavet till Svarta havet. Senare skulle man inom fredsoppositionen t.o.m. ha godtagit en tillfällig tysk ockupation av landet som ett pris för neutraliteten.

Berlin 1941

Det är svårt att hålla med Maasalo då han påstår att Witting först sent på våren 1941 kom underfund med att Finland i ett kommande krig kommer att stå på Tysklands sida. Många samtida vittnen säger att Witting aktivt drev på en politik som förde Finland in under Tysklands vingars skugga.

Hans ryktbarhet bygger i mycket på en enda gärning. Hösten 1941 reste han till Berlin för att på Finlands vägnar underteckna anti-kominternpakten. Han var den enda representanten för ett fritt folk. Danmarks utrikesminister Erik Scavenius företrädde ett land under Tysklands synnerliga beskydd. Övriga deltagare företrädde bundsförvanter. Var kominternpakten en politisk nödvändighet för Finland? Mentalt kunde man hänvisa till en stark antibolsjevistisk strömning hos oss, men i övrigt?

Trubbig finska

Rolf Witting var en matematiskt begåvad och systematisk vetenskapsmannatyp. Han grundlade Finlands havsforskningsinstitut och var chefdirektör för Helsingfors aktiebank. Att Risto Ryti valde honom till utrikesminister kan delvis ha berott på att Ryti gärna litade på kolleger inom bankmannafacket och att Witting hade en rätt mångsidig ministererfarenhet.

Wittings finska var knappt gångbar och ett trubbigt redskap för hans umgänge med parlamentariker. Där låg en av orsakerna till att hans bana slutade i politisk misär. Maasalo talar visserligen om en stark insats och om att Witting var rätt man på rätt post i en kritisk tid.

Ett är dock säkert. Hade han överlevt en massiv hjärtattack hösten 1944, skulle han med all sannolikhet ha suttit på bänken för de åtalade i krigsansvarighetsprocessen i Ständerhuset 1946. Hans dom skulle inte heller ha varit en av de lindrigaste.

Maasalo vitsordar Rolf Witting som en sann fosterlandsvän och föredrar att tiga om de mindre demokratiska dragen hos hans person.

RALF FRIBERG

kultur@hbl.fi