– Aktivismen var mitt hem, min familj, mitt jobb. Hade vi ett problem så löste vi det, säger Salka Sandén.

Hon talar på kulturseminariet på Mariehamns litteraturdagar, strax efter författaren Henrik Jansson, och det är två föreläsningar som på många sätt kompletterar varandra.

Om Jansson ger oss ett perspektiv på 70-talets minoritetskommunister, som ett slags kollektiv gemenskap som fyller ett "hål i hjärtat", så berättar Salka Sandén om hur kampen mot högerextremismen 20 år senare dämpar ett hat som växer sig allt starkare bland förortsbarn som hon själv. En generation som upplever att samhället och mainstreampolitiken inte erbjuder dem någonting.

– Visst kände jag igen mig i det som Henrik Jansson pratade om, säger Salka Sandén när vi träffas efter föreläsningen.

– Också för mig blev rörelsen en väldigt stor del av mitt liv. Jag flyttade hemifrån som 16-åring och började bo i ett ockuperat hus i Göteborg. Senare bodde vi i kollektiv. Men det är samtidigt inte så sektaktigt som det låter. Flera av oss hade vanliga jobb för att kunna betala hyran, säger hon.

På nittiotalet såg Salka och hennes vänner hur välfärdssamhället nedmonterades och hur det blev allt svårare för ungdomar att få in en fot på arbetsmarknaden.

– Jag har jobbat med tusen olika saker. På nittiotalet kom ju korttidsanställningarna i kombination med den väldigt starka tron på individen. För att klara sig skulle man vara socialt kompetent och kunna sälja sig själv, säger hon.

Den politiska radikalismen

Samtidigt såg man i Sverige ett nyväckt intresse för högerextremistiska rörelser och nynazism, men också "salongsfähig" invandrarfientlighet som Sverigedemokraterna. Det var sådant som fick ungdomar som Salka att mobilisera sig. I sin självbiografiska bok Deltagänget skildrar hon den politiska radikaliseringen som så småningom skulle kulminera i Göteborgskravallerna i juni 2001.

Det här är en historia som ännu är oskriven i Finland. Men i Sverige fick 90-talets extremvänster också större proportioner.

I Sverige hade ni "anarkisttjejer", i Finland hade vi "rävflickor".

– Vi hade nog också rävflickor! Ibland blev ju alla kallade för "militanta veganer". Själv hade jag – och har fortfarande – lite problem med djurrättsrörelsen. Det är lätt att bry sig om ett gulligt djur när man inte har några egna problem, så tänkte jag ofta då. Men samtidigt fanns det en beundran för veganerna också i vårt läger, för de var väldigt proffsiga på vad de gjorde och genomförde många lyckade aktioner, säger Salka.

Hon återkommer ofta till ordet "aktion". En tydlig skillnad mellan 70-talsvänstern och 90-talsaktivismen var att den senare ofta var inriktad på specifika mål. Salka Sandéns engagemang gick framför allt till AFA, den antifascistiska falangen inom extremvänstern. Där handlade arbetet om att synliggöra den växande extremhögern i Sverige. Man stoppade nazistiska manifestationer och gjorde hyresvärdar uppmärksamma på att fascistiska rörelser använde deras lokaler.

– Visst hade vi en världsbild vi också, precis som 70-talsvänstern. Men vi var väldigt pragmatiska och målmedvetna. Och vi var beredda att gå långt för att uppnå våra mål.

– Skillnaden mellan oss och 70-talsvänstern var nog att vi också trodde på ett visst mått av våld. Vi var nog inte lika beskedliga som våra föregångare.

Förståelse för fiendesidan

Men vänsteraktivismen på nittiotalet var ingen homogen grupp - här fanns både marxistiska, trotskistiska och anarkistiska falanger. Det förekom inre stridigheter. Och Salka menar också att det är en myt att rörelsen drevs av medelklassungdomar. Hon påminner om att hennes generation - född på 70-talet - är den första på hela 1900-talet som fått det sämre än föräldrarna.

– Men det är ju ofta så att det är medelklassungdomarna – som jag – som är de som har lättast att prata med till exempel medierna. Det är inte heller någon slump att det var just jag som skrev den här boken. Jag visste nog redan då att det skulle kunna bli en bok. Men jag hade inte kunnat skriva den om jag fortfarande varit aktivist.

Salka Sandén säger att det antifascistiska arbetet ofta ledde henne väldigt nära nazisterna. Till den grad att hon kunde förstå också fiendelägret.

– Flera av dem var ju gamla grannar och skolkamrater till oss. Vi tillhörde samma generation. Om vi hade haft ett gemensamt språk i skolan så hade vi kanske kunnat enas. Jag upplevde nog att fascisterna i grund och botten förstod problemen i samhället. Men de missade målet, de gick på myten att allt är invandrarnas fel, säger hon.

PHILIP TEIR

philip.teir@hbl.fi