Finlands svenska historia är titeln på fyra planerade volymer som utges av Svenska litteratursällskapet i Finland. Den första delen är färdig och skriven av tidigare riksarkivarien Kari Tarkiainen; de tre senare delarna skrivs av Nils Erik Villstrand, Max Engman och Henrik Meinander.

Tarkiainens bok heter Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa, och den sträcker sig från tiderna före Erik den heliges korståg till Finland fram till den första kung som började använda ordet fädernelandet.

Det är en beställning som ligger i tiden att det svenska inslaget i Finlands tillblivelse och utveckling reds ut grundligt. Bokserien börjar utkomma samtidigt med att 200-årsminnet av Finska kriget, som gjorde slut på det svenska väldet, firas.

Det var först i samband med den nationella identitetens födelse under 1800-talet orden finnar och svenskar började få en språklig betydelse som personer som talar finska respektive svenska. När man projicerar sin nutid på tidigare förhållanden uppstår historiska anakronismer.

- Ordet finne är vanskligt att använda när det gäller medeltiden. Det syftade på den tiden på en person i Egentliga Finland och utvidgades småningom till att gälla hela Finland. Svenskar går det inte att tala om, det fanns landskapsnamn men inget rike. Jag talar gärna om moderlandet, som under 1100- och 1200-talet kommer att införliva Österlanden, senare kallade Finland.

Utvecklingen skedde sakta

Det är strängt taget inte säkert att kung Erik verkligen företog en expedition till Finland men någon form av militär aktion ägde sannolikt rum i Egentliga Finland och Satakunta. En berättelse om att tre korståg till Finland skulle ha företagits har hamnat i läroböckerna, men så var det inte enligt Tarkiainen.

- Utvecklingen skedde smygvis i 300 års tid. Först kom handelsmannen och sedan missionären. Därefter skedde en militär pacificering och sedan civiliseringen och alfabetiseringen.

Ett visst mått av militärt tvång användes för att stablisera landet och borgar som samtidigt skulle vara fästningar mot öst byggdes. Men det finns inga tecken på att stora slag mellan ursprungsbefolkningen och invandrarna från väst skulle ha ägt rum.

- Det fanns alltid en möjlighet att dra sig undan österut och norrut och det skedde också. Finland var väldigt glest befolkat och det hindrade större konflikter. Det förekom strider om fiskerättigheterna vid kusten, och då fick Satakuntaborna ge vika för inflyttarna.

Att språkförhållandet var relativt gott visas av att finskan snappade upp över tusen lånord från svenskan, även sådana som finskan hade ett eget ord för från tidigare. Som exempel nämner Tarkiainen ordet leikkiä (leka) som ersatte ordet kisata. Samtidigt togs finska ortnamn upp i stora mängder i svenskan.

Det svenska språket fick en prestige som det gavs av adelskapet, tjänstemännen och prästerna. De finsktalande var i regel lägre borgerskap och bönder.

- Bondeståndet klarade sig utan att kunna ett ord svenska och det fanns ingen avoghet mot finskan. Men social mobilitet förutsatte regelmässigt språkbyte.

Prästerna skulle kunna lokalspråk och inte bara latin, och kravet på finska blev småningom ett sätt att utestänga svenskar från prästämbeten. I praktiken ledde det till att prästerna blev tvåspråkiga.

- Mikael Agricola var tvåspråkig, han hade en höggradig behärskning av båda språken. Om det kom hemifrån eller om han lärde sig under sin karriär tvistar man om.

Fick samma rättigheter

Det var inte ett "primitivt" österland missionärerna från väst anlände till och svenska impulser fanns från tidigare. I öst livnärde man sig på jakt, fiske och svedjebruk, och någon form av beskattning fanns men inte en hög samhällelig organisationsnivå.

- Hedendomen var inte så illa som den beskrivits av kristna men inte heller så idyllisk som den framställdes på 1800-talet, säger Tarkiainen.

- Om kolonisationen kommit från Baltikum eller Novgorod hade Finland sett helt annorlunda ut. Det var lyckosamt att kolonisatörerna kom från Sverige, bondefriheten och rättsarvet var bra för samhällsandan. Egentligen går det inte att tala om kolonialism eftersom finnarna hade precis samma rättigheter och skyldigheter, och 1362 fick de också rätt att välja kung.

Även det tyska inflytandet var stort, särskilt under 1300-talet.

- Tyskarna hade ett försprång av att ha koggen som transportfartyg och att kunna bokföring. Det tyska inslaget var mer betydande än i moderlandet Sverige, men det minskade småningom under 1400- och 1500-talet.

Stockholm var lika väl en finsk som svensk stad. Flyttning dit var inte en flytt till Sverige utan till huvudstaden.

- Åbo tävlade med Stockholm, och skärgården handlade hellre med Stockholm eftersom där betalades ett bättre pris. Åbo var en rätt finsk stad och Viborg en mer internationell stad med ett tyskt och ryskt befolkningselement.

Många flyttade tillbaka

I mitten av 1300-talet vände inflyttningen till en utflyttning då Sverige drabbades av digerdöden. Om överbefolkning i vissa svenska landskap varit en orsak till utflyttning till Finland fanns tomma hemman att vända tillbaka till. Att en stor del av de som kommit för att stanna var allmoge är en orsak till att finlandssvenskarna - ett begrepp som ska användas med försiktighet - fortfarande i dag företräder hela den sociala skalan.

Österlanden - i pluralis - började i slutet av 1400-talet kallas Finland. Det finns bara vaga gissningar om varifrån namnet Finland kommer.

- Same, Soome och Häme betyder bara "land". Men man vet inte vad Finland, Lappland eller Åland betyder, säger Kari Tarkiainen.

MIKAEL KOSK

mikael.kosk@hbl.fi