IVAN BUNIN

Mörka alléer

Översättare: Per-Olof AnderssonAkvilon, 2008

I sitt hemland har prosaisten och poeten Ivan Bunin (1870-1953) åtnjutit en renässans sedan Chrustjovs "töväder" på 1960-talet.

Än i dag utkommer Bunin i stora upplagor på ryska. Det beror inte på att han år 1933 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Ryssar älskar hans poetiska språk och febrila temperament, hans hemlighetsfulla miljöer. I Ryssland värderar man Bunin lika högt som Turgenjev, Tjechov, Tolstoj.

Svenskspråkiga läsare vet knappt vem Bunin var. Endast några prosaverk av honom finns på svenska.

Efter fyrtio år av glömska lyfter förlaget Akvilon fram Bunin med Mörka alléer - ett urval på tjugotvå berättelser ur hans berömda novellsamling med samma namn (1945).

Mysteriet Människan

Hälften av sitt författarliv tillbringade Bunin i exil efter revolutionen. Det var i Frankrike han skrev sina bästa noveller samt sin självbiografiska roman Arsenjevs liv.

Två ämnen är centrala i hans verk: den svunna ryska landsbygden och det eviga mysteriet Människan. Ofta är de sammanflätade:

Det här hände under storkejsarinnans tid och, sägs det, det var därför fursten fanns i Krutye Gory, för att hon var arg på honom för något, hade låtit förvisa honom långt, långt bort, och han hade blivit mycket grym av sig - allra mest mot sina slavar, som han kunde straffa med döden, och hor bedrev han också vilt."

Den kusliga novellen "En ballad" som handlar om "Guds odjur, Herrens varg" för tankarna till Selma Lagerlöf och Prosper Mérimée.

De flesta historierna berättas på ett realistiskt sätt. Kärlekens många skepnader passerar revy framför läsaren.

Desperata hjältar

I titelnovellen Mörka alléer möts två före detta älskande efter trettio års paus.

I den bitterljuva novellen Kall höst minns hjältinnan sitt livs vackraste kväll. Innan hennes fästman drog ut i kriget sade han till henne: "Du ska leva, glädja dig här på jorden och sedan kommer du till mig ..." Hon redovisar blitt för sitt tröstlösa utvandrarliv och avslutar: "Jag har levat och jag har glatt mig - nu ska jag snart komma till dig."

I den rörande berättelsen I Paris som handlar om två ensamma hjärtan i exil lever den "rena" kärleken i harmonin med lustan - ett sällsynt fenomen i Bunins författarskap.

Annars är det alltid amour fou, ofta med tragiska konsekvenser. I hela fem noveller (Kaukasus, Muza, Rusia, Genrich, Kapellet) figurerar en pistol.

Varför är Bunins hjältar så desperata och obalanserade?

På många sätt var det Zeitgeist. Bunins samtida Nina Berberova noterade om en av sina egna romankaraktärer (min översättning): "Han hörde till den generation som var särskilt förtjust i tilltrasslade kärleksrelationer ... Han misslyckades på något sätt med att ordna sitt liv med denna kvinna, sådant var också på modet på den tiden."

Denna ironi utesluter inte allvar. Om allt detta var en pose eller en lek var det en lek på liv och död.

Religionens närvaro

Också religionen var ännu starkt närvarande:

"Jag tog försiktigt på mig kläderna, kysste henne skyggt över håret och steg tyst på tå ut i trappan, som redan låg i blekt gryningsljus. Jag gick till fots i den nyfallna kramsnön - snöyran hade upphört, allt var stilla och man kunde nu se långt bort genom gatorna, det doftade både snö och nybakat bröd. Jag kom fram till Iberiska kapellet, därinne flammade stora eldar med vaxljus, jag ställde mig på knä bland alla gamla gummor och tiggare på den upptrampade snön, strök av mig mössan ..."

Så talar huvudpersonen i "Den blå måndagen" om sin morgon efter den första natten med sitt livs kvinna.

Själv hörde Bunin till de utlevande författarna. Kärleken som en form av självhävdelse är ett av hans ledmotiv, något som förenar honom med Guy de Maupassant, Stefan Zweig, Alexandr Kuprin, Knut Hamsun.

Ofta saknar Bunins karaktärer en fast punkt i sin tillvaro, de är bara på genomresa - något som jämställer dem med dagens rastlösa människor. Vissa texter är bara skisser såsom antecknade på manschetten (Kapellet, Hundra rupier, Skönheten) - lika pregnanta som Turgenjevs prosadikter.

Sitt Nobelpris fick Bunin med motiveringen "för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen".

Översättarbragd

Ordet översättarbragd ligger nära till hands när det gäller Per-Olof Anderssonstolkning.

Översättningen som verkar vara ett resultat av många års arbete är samtidigt akademisk och levande. Bunins miljöskildringar kännetecknas av arkaismer och dialektismer. Att presentera Bunin på svenska för moderna läsare har krävt noggrann research, något som märks bland annat i de utförliga kommentarerna.

Den enda förbryllande detaljen är Nils-Åke Nilssons fyrtio år gamla förord som skrivits till en helt annan utgåva av Bunin. Mest går det ut på att framhäva Bunins begränsningar som litteratör. Det kan uppfattas som antireklam (två noveller som Nilsson nämner som medtagna" saknas i Akvilons utgåva).

Men läs vidare. Här finns riktiga pärlor som Visitkorten, en till synes cynisk "anekdot" som i själva verket handlar om konsten att vara en medmänniska:

"Han kysste hennes kalla hand med den kärlek som stannar kvar någonstans i hjärtat för hela livet, och utan att se sig om sprang hon nerför landgången till den namnlösa hopen på kajen."

ZINAIDA LINDÉN

kultur@hbl.fi