RALF ANDTBACKA

Österbottnisk gotik

Pequod Press 2008

Strävpelare i platta Pampas, katedraler på slätterna? Titeln på Ralf Andtbackas nyutkomna bok – den andra i höst, strax efter Wunderkammer (Söderströms) – framstår som minst sagt antitetisk. Letar jag efter ett Österbotten i textsjoken hittar jag lagårdsstank, pumphjul, Liisa Koskis kolonialvaruaffär. Om jag nu hittar något Österbotten alls. Nej, jag blir osäker på vad det över huvud taget är jag ska känna igen som österbottniskt. Vad jag ska känna igen som någonting alls.

För Österbottnisk gotik är en diktsamling som osäkrar det mesta, och i ärlighetens namn glömmer jag snabbt både Österbotten och gotiken. I stället infinner sig frågor om dikten själv: vad poesi är, vad poeten är, vad mening är. Österbottnisk gotik är i egentlig mening ingen diktsamling, utan en katalog med påståenden, en sjuttio sidor lång uppställning uttalanden som endast sällan uppvisar något inre samband eller sammanhang. Förutom ramarna för diktens skapande, som är "en sådan kväll" då man "börjar tala för sig själv". Det blir en medvetandeström i staccato där språket övermannar det skrivande subjektet, där det blir irrelevant var orden kommer ifrån.

Avsäger sig en röst

Som sådan kommer Andtbackas sjätte diktsamling i rätt tid, och inte förvånande på ett sverigesvenskt förlag. Den språkorienterade poesin har befunnit sig mitt i den rikssvenska litteraturdebatten ett bra tag nu, och just i höst har flera poesiböcker getts ut där ord och fraser brusar fram, som på rullband. Ett exempel är Lars Mikael Raattamaas senaste diktsamling, som på samma sätt som Andtbackas avsäger sig en röst och ett sammanhang och förflyttar poesin till periferin, i Raattamaas fall till förorten.

Grunden tycks vara att språket i en så textbemängd värld som vår är urholkat, men samtidigt hierarkiskt och uteslutande. Utmaningen blir att skriva fram mening i icke-mening, att ta i det förorenade språket:

"Och platsens poesi.

Åkerbären på åkerrenen.

Smultronen på smultronstället.

Björnbären i björnidet.

Och barndomens söta hallon i

den bittra medelålderns mun.

Detta är inte nödvändigtvis

att skriva sig fri från skuld.

Utan att växla den till

en annan valuta."

Med ett språk som blivit automatiserat och tömt på innehåll väljer Ralf Andtbacka alltså den smala vägen. I stället för att driva fram uttryck och känsla skriver han in provocerande lite mening i texten. Klyschor och idiom radas upp, "helkväll", "släppa loss", "rim och reson", tillsammans med truismer som "Många längtar till semesterveckorna" och "Strukturomvandlingar erbjuder nya möjligheter". Sida vid sida med surrealistiska, lyriska och högstämda rader, där samplingar från vitt skilda finlandssvenska poeter sys in, löper texten fram utan synbar struktur, och betydelselösheten drabbar utsagorna så att inget står ut framför något annat, allt får samma valör.

Fysiskt plågsamt

Det medvetet tomma språket som Andtbacka skriver fram är nästan fysiskt plågsamt att läsa, då man till slut vränger sig ut och in för att ge mening åt texten. Och utan annat att hänga upp läsningen på återstår inte mycket mer än att läsa dikten som om den handlar om och refererar bara till sig själv:

"Faddheten hos föremålen,

de monotona ytorna.

Få upp skruvarna, öppna locket och se vad som finns inuti.

Ett virrvarr av rör och kablar,

österbottnisk gotik."

Eller:

"Jag har gjort min insats

i träckhögen."

Risken med poesi som den här är att det stannar vid virrvarr och träck, att språket inte kommer ur tomgången och att dikten inte blir mer än sitt teoretiska skelett. Ändå är den viktig, inte minst för att varje poesiläsare borde lära sig att stå ut med att bli provocerad i grunden, att ställas öga mot öga med sin egen läsning. Den som vågar ge sig i kast med Andtbacka blir rikligt belönad, och kommer att manglas ur hans text med en tilltagen törst efter mening och skärpta receptorer efter att ha slipats genom den maskin som Österbottnisk gotik är.

ANNA-LINA BRUNELL

kultur@hbl.fi