FILM
Arg och brutal Bond
Publicerad: 07/11 00:00 ›uppdaterad: 07/11 00:00
Mot en bakgrund av stora och stiliga Casino Royale framstår Quantum of Solace som en smärre besvikelse, ett mellanarbete. Men ännu finns det liv i Ian Flemings gamla hjälte och det är inte minst Daniel Craigs förtjänst, skriver Krister Uggeldahl.
QUANTUM OF SOLACE
Kinopalatsi 1, 2. Tennispalatset 1, 9, Bristol, Omena 1, Flamingo 1, 2, 3
Regi: Marc Forster. Manus: Neil Purvis, Robert Wade, Paul Haggis. Foto: Roberto Schaefer. I rollerna: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric, Judi Dench.
Mycket av charmen i James Bond-filmerna har traditionellt legat i det fritt flygande och det glamorösa. Underförstått: varför likt bönderna köra skit när man kan hänga på kasinot, svepa ett järn, slåss och pussa flickan.
En annan sak är ju sen att det i slutet av Pierce Brosnan-eran blev för mycket av det eskapistiska. Osynliga bilar och fler spritt språngande galna skurkar som aldrig satt sin fot i Handelshögskolan, nej tack. Och vad en flickscout typ Denise Richards (The World Is Not Enough) hade i de här kvarteren att skaffa är och förblir ett mysterium.
Casino Royale med Daniel Craig som hemlig agent fixade det mesta av det här. Plötsligt var det på riktigt igen, strängt men rättvist.
Vilket för oss till Marc Forsters Quantum of Solace som tar vid där Casino Royale slutade. Det innebär helig vrede, inte minst från James Bonds sida. Han har just förlorat sin älskade (Eva Green) och det är danska ärkefulingen Jesper Christensen som får betala priset.
Men innan karlen hinner yppa ett ord biter de egna hundarna. Det är ingen idé att gå närmare in på detaljerna, men spåren leder i riktning mot Haiti och en affärsman (fransmannen Mathieu Amalric, utan några som helst fysiska defekter) som inte nödvändigtvis har rent mjöl i påsen. Detta trots en respektabel kuliss med allt vad det innebär av ekoparker och gröna värden.
De facto planerar han, monsieur Dominic Greene, att lägga under sig (ännu) en bananrepublik som har den dåliga smaken att socialisera sina tillgångar. På den punkten räknar han med flankstöd från Joaquin Cosios avpolletterade general, en fascistoid skitstövel i ruskigt riktig latinamerikansk tradition.
CIA med på ett hörn
De "realpolitiska" slängarna slutar ingalunda här, nej. Med på ett hörn finns också den amerikanska underrättelsetjänsten och när det gäller CIA och dess skumraskaffärer är filmens kritik skoningslös.
Och den som inte är kompis med jänkarna får problem också med britterna, det säger sig självt. Sällan har väl relationerna mellan Bond och hans arbetsgivare varit lika kyliga.
Å andra sidan kör regissören, en något otippad Marc Forster (Monsters Ball, Finding Neverland) med ett tempo som gör att de dramatiska spetsfundigheterna sällan hinner sjunka in. Poäng nummer två är att den nya Bond-filmen inte är endast "fast" utan också "furious", som i arg, brutal och seriöst förbannad.
Det mesta som James Bond rör vid tenderar att ge upp andan – med eller utan hans hjälp. M (Judi Dench, på semester från Cranford) beskyller karlen för att engagera sig i en högst privat vendetta, men det är knappast hela sanningen.
Slut på sarkasmerna
Det är lika mycket fråga om att verkligheten hunnit upp James Bond. Och där det fajtas faller det huvuden, de brittiska gentlemannatraditionerna till trots.
Talande för den nya generationens Bond är också att han ligger lågt med sarkasmerna – och fruntimren.
När det gäller Olga Kurylenko, filmens Bond-brud nummer ett, är det aldrig ens tal om att komma till skott.
Det finns viktigare saker att göra, liksom.
Allt det här gör att Quantum of Solace (kryptisk titel, vem kommer på hemligheten bakom den?) snarare liknar en Jason Bourne-rulle än ett traditionellt Bond-äventyr.
Vad synd då att Forster som actionregissör inte kan mäta sig med en Paul Greengrass (The Bourne Ultimatum). Det finns stunder när attityden (och adrenalinet) går före texten och den berättarmässiga briljansen med den påföljd att det grumlar till sig. Mot en bakgrund av stora och stiliga Casino Royale framstår Quantum of Solace som en smärre besvikelse, ett mellanarbete. Men ännu finns det liv i Ian Flemings gamla hjälte och det är inte minst Daniel Craigs förtjänst.
Han gör kyligheten och den råbarkade professionalismen (integriteten inte att förglömma) till en dygd. Och jag får en känsla av att den gode Fleming grinar skitigt.
KRISTER UGGELDAHL
krister.uggeldahl@kolumbus.fi
Senast publicerade
- "Jag har fått mitt drömjobb" 12.24
- Hbl:s växel ligger nere 12.02
- "Rasismen gror där debatten tystas ner" 11.55
- Rekordfå 15-åringar i Finland 11.43
- Wallin stolt över attitydladdad portfölj 11.29
- Minna Canth firas i dag 11.25
- Stort intresse för Vilks rondellhund 11.25
- Presenningarna runt klocktornet tas bort 10.40
- Google drar sig tillbaka från Kina 10.34
- I huvudet på en löpare 10.22
VÅRENS SPELNINGAR I HELSINGFORS
Nöjesbloggen har listat alla vårens spelningar i Helsingfors.
› Läs meraRecensioner
musik
Arvingarna tar över18.03 2010
Syndigt småtrivsam muntration17.03 2010
Kent tinade upp Helsingforspubliken08.03 2010
Minutiös rockopera à la Rammstein23.02 2010
Förvirrande monkeybusiness19.02 2010
Vinet har mognat10.02 2010
Hundra spelningar senare04.02 2010
Valentin Silvestrov: Symfonier 4 & 520.01 2010
Pepa Päivinen: North Pipe16.12 2009
Tuomari NurmiO: Dumari – raskauttavaa todistusaineistoa 1979–2009 02.12 2009
Johan Ölander Quartet: Always Afterward 02.12 2009
Tom Waits: Glitter And Doom02.12 2009
Instrumentalsvitens uppgång och fall02.12 2009
Timo Lassy: Round Two02.12 2009
Dan Bonemark: Tutti Frutti25.11 2009
Från Scen och Kabaré18.11 2009
Morrissey: Swords (Universal)18.11 2009
Melissa Horn: Säg ingenting till mig (Sony) 18.11 2009
Gripande La Bohème på film18.11 2009
Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan: Tom Waits på svenska (Playground) 18.11 2009
Bloggar
Hbls kulturblogg Anteckningar från fjärde våningen
Konstnärer: går barfota och klär sig i mossa
Jag brukar tänka att Österbotten är en bra grogrund för kultur i alla former, men man undrar hur det är ställt e...
Philip TeirHundkojan Indy lär Annika Madejska att sitta fint
Rubbade rutiner
I vanliga fall har Indy sina rutiner. Man går upp vid 09.00, går på första långa rundan, gör nummer ett och nummer...
annikamadejskaParkvakten Helsingforsredaktionens blogg
Vitt så långt ögat når
Gårdarna i stenstaden töms på snö. Men på många ställen flyttas inte längre än ut till gatan där det finns en massa snö från förut...
TommySportbloggen Självutnämnda sportsnillen spekulerar
60 minuter till sommarlovet
Isbilen i Esboarenan hade knappt rullat in i rinken för att sopa rent inför nästa kvastbollsmatch när landets ...
TommyNöjesbloggen Vi var säkert där också
Blixt och dunder
Jag har sett rockmusikens framtid, i backspegeln. Den är fin. Låter gör den också. Riff. Och raff. Ett-två-tre-...
TommyLänkar
- Redaktionen
- › Hbl-kortet
- › Agenda
- › Kontaktuppgifter
FNB Online
Veckans mest lästa

