kultur
Väst möter öst. Daniel Craig i Quantum of Solace.

FILM

Arg och brutal Bond

Publicerad: 07/11 00:00 ›uppdaterad: 07/11 00:00

Mot en bakgrund av stora och stiliga Casino Royale framstår Quantum of Solace som en smärre besvikelse, ett mellanarbete. Men ännu finns det liv i Ian Flemings gamla hjälte och det är inte minst Daniel Craigs förtjänst, skriver Krister Uggeldahl.

QUANTUM OF SOLACE

Kinopalatsi 1, 2. Tennispalatset 1, 9, Bristol, Omena 1, Flamingo 1, 2, 3

Regi: Marc Forster. Manus: Neil Purvis, Robert Wade, Paul Haggis. Foto: Roberto Schaefer. I rollerna: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric, Judi Dench.

 

Mycket av charmen i James Bond-filmerna har traditionellt legat i det fritt flygande och det glamorösa. Underförstått: varför likt bönderna köra skit när man kan hänga på kasinot, svepa ett järn, slåss och pussa flickan.

En annan sak är ju sen att det i slutet av Pierce Brosnan-eran blev för mycket av det eskapistiska. Osynliga bilar och fler spritt språngande galna skurkar som aldrig satt sin fot i Handelshögskolan, nej tack. Och vad en flickscout typ Denise Richards (The World Is Not Enough) hade i de här kvarteren att skaffa är och förblir ett mysterium.

 

Casino Royale med Daniel Craig som hemlig agent fixade det mesta av det här. Plötsligt var det på riktigt igen, strängt men rättvist.

Vilket för oss till Marc Forsters Quantum of Solace som tar vid där Casino Royale slutade. Det innebär helig vrede, inte minst från James Bonds sida. Han har just förlorat sin älskade (Eva Green) och det är danska ärkefulingen Jesper Christensen som får betala priset.

 

Men innan karlen hinner yppa ett ord biter de egna hundarna. Det är ingen idé att gå närmare in på detaljerna, men spåren leder i riktning mot Haiti och en affärsman (fransmannen Mathieu Amalric, utan några som helst fysiska defekter) som inte nödvändigtvis har rent mjöl i påsen. Detta trots en respektabel kuliss med allt vad det innebär av ekoparker och gröna värden.

De facto planerar han, monsieur Dominic Greene, att lägga under sig (ännu) en bananrepublik som har den dåliga smaken att socialisera sina tillgångar. På den punkten räknar han med flankstöd från Joaquin Cosios avpolletterade general, en fascistoid skitstövel i ruskigt riktig latinamerikansk tradition.

 

CIA med på ett hörn

De "realpolitiska" slängarna slutar ingalunda här, nej. Med på ett hörn finns också den amerikanska underrättelsetjänsten och när det gäller CIA och dess skumraskaffärer är filmens kritik skoningslös.

Och den som inte är kompis med jänkarna får problem också med britterna, det säger sig självt. Sällan har väl relationerna mellan Bond och hans arbetsgivare varit lika kyliga.

 

Å andra sidan kör regissören, en något otippad Marc Forster (Monsters Ball, Finding Neverland) med ett tempo som gör att de dramatiska spetsfundigheterna sällan hinner sjunka in. Poäng nummer två är att den nya Bond-filmen inte är endast "fast" utan också "furious", som i arg, brutal och seriöst förbannad.

Det mesta som James Bond rör vid tenderar att ge upp andan – med eller utan hans hjälp. M (Judi Dench, på semester från Cranford) beskyller karlen för att engagera sig i en högst privat vendetta, men det är knappast hela sanningen.

 

Slut på sarkasmerna

Det är lika mycket fråga om att verkligheten hunnit upp James Bond. Och där det fajtas faller det huvuden, de brittiska gentlemannatraditionerna till trots.

Talande för den nya generationens Bond är också att han ligger lågt med sarkasmerna – och fruntimren.

 

När det gäller Olga Kurylenko, filmens Bond-brud nummer ett, är det aldrig ens tal om att komma till skott.

Det finns viktigare saker att göra, liksom.

Allt det här gör att Quantum of Solace (kryptisk titel, vem kommer på hemligheten bakom den?) snarare liknar en Jason Bourne-rulle än ett traditionellt Bond-äventyr.

 

Vad synd då att Forster som actionregissör inte kan mäta sig med en Paul Greengrass (The Bourne Ultimatum). Det finns stunder när attityden (och adrenalinet) går före texten och den berättarmässiga briljansen med den påföljd att det grumlar till sig. Mot en bakgrund av stora och stiliga Casino Royale framstår Quantum of Solace som en smärre besvikelse, ett mellanarbete. Men ännu finns det liv i Ian Flemings gamla hjälte och det är inte minst Daniel Craigs förtjänst.

Han gör kyligheten och den råbarkade professionalismen (integriteten inte att förglömma) till en dygd. Och jag får en känsla av att den gode Fleming grinar skitigt.

KRISTER UGGELDAHL

krister.uggeldahl@kolumbus.fi


annonsera här