Snart dags. Koreanska Eun-Ji Ha dansar prinsessan Aurora under premiären. Även om koreografin kortats har nästan inget klippts ur huvudrollen.

• bilder

reportage

I Törnrosa kämpar kärleken mot rädslan

Publicerad: 23/01 23:36 ›uppdaterad: 24/01 09:55

Ingen prinsessa är det andra lik. Men är man en riktig en så krävs mod, klipskhet och styrka. Klänningslängden kan man diskutera. På fritiden går somliga prinsessor i träningsdräkt eller jeans. På jobbet klär de sig i tyll och diadem.

Hurdan är en prinsessa?

– En som har längre klänning! viskar en uppbragd röst uppe på operahusets läktare. Rösten har rosa klänning och gummistövlar och spänner blicken i wannabeprinsessan på scenen.

Det är bara några dagar kvar tills Nationalbaletten ger premiären på Törnrosa i operahuset vid Tölöviken i Helsingfors och somliga har fått komma för att tjuvkika. Hon som just då dansar prinsessan Aurora, Eun-Ji Ha, flyger fram med en vattenloppas gracila lätthet. Hon dansar som en sagoprinsessa gör på sitt 16-årskalas medan harpistens fingrar dribblar fram över strängarna och låter toner som guld ringla ut i luften och in runt bastubans tjocka brummande kropp. Lätt och skirt möter mörkt och kraftigt.

– Jag vill göra min egen prinsessa och undvika att kopiera andras auroror, säger hon.

Eun-Ji Ha har drillats i teknik sedan hon var elva, av koreanska och ryska lärare vid koreanska nationalbaletten.

– Det var mycket disciplin och stränga lärare, men jag förstår nu att det har behövts. På det sättet nöter kroppen in ett rörelseminne i musklerna. För att illusionen av lätthet och lyckligt mödolöst virvlande ska uppstå tvingar dansaren sina muskler genom smärtsamma sessioner.

Prinsesskollegans tankar – hon som alternerar med Eun-Ji Ha heter Linda Haakana - rör sig också av tvång i extremt kroppsfixerade banor ibland. Efter en föreställning väntar bastuns värme, men också en hink fylld med isbitar att köra ner de värkande fötterna i.

Rollen som prinsessan Törnrosa – alltså Aurora – är tung också i den version som den mexikanskfödde koreografen Javier Torres gjort.

– Prinsessan Aurora måste vara tekniskt stark, säger Torres och berömmer de två prinsessorna.

– Näst efter Svansjön är det här den tyngsta rollen för en ballerina. Nästan hela första akten dansar hon på höger ben. Det är bra om hon är ung och stark.

Torres har sett 45-åriga auroror.

– Och de har haft mycket att ge i form av erfarenhet, men en yngre prinsessa kan ha lättare att bevara den fräschör som den unga prinsessan ska omges av.

Det Torres önskade sig av prinsessorna har han fått, även om det tog ett tag eftersom de två första kandidaterna blev gravida.

– Prinsessor som fallit för sina prinsar och försvunnit med dem, skrattar han om de moderskapslediga dansarna.

– Jag sökte tekniskt starka dansare med både utstrålning och scenbegåvning och det har jag nu fått, säger han.

Törnrosa hör till Torresbarndomssagor, men är inte en berättelse som skulle ha haft stor betydelse för honom som barn.

– Det måste ha varit min pappa som berättade den för mig första gången. Och jag menar berättade. Han var en gudabenådad berättare, som inte läste innantill. Och han måste ha lagt till en hel del skrönor på vägen, säger Javier Torres.

Så har också koreografen gjort – lagt till och dragit ifrån för att få berättelsen på Operans scen att öppna sig på flera plan och för en vid publik. Där sagans feer brukar vara tretton – och en blir objuden till prinsessdopet för att guldtallrikarna är bara tolv – och den klassiska balettversionen från 1890 har bara sju har Torres krympt antalet feer till fyra. Kvar finns kärlekens fe, samt feerna för fruktan, glädje och mod.

Stopp! Nu ett avbrott och en djupdykning ner i prinsessmanualen. Hurdan är en riktig prinsessa?

En riktig prinsessa ...

... lyssnar och lär.

... är artig och hjälpsam.

... är modig.

... arbetar hårt.

... är snäll mot de små.

... är klok, lurig och listig.

... är en god vän.

Stod det något om vän och hjälplös? Nix. Men klänningslängden då?

Javier Torres har flera prinsesstolkningar på lager.

I den här produktionen får bara feerna bära tutu, den klassiska lampskärmsformade kjolen av stärkt tyll.

– Eftersom Aurora i dopgåva fått alla de finaste egenskaperna - klokhet, skönhet, glädje och skratt - så har hon blivit något nästa utomvärldsligt, en magisk mix mellan fe och kvinna. Därför får hon också dansa i tutu, säger Torres.

Kvinnligheten är något Torres funderat på under arbetet med den här uppsättningen.

– Visst är det här en saga, men det handlar också om en flickas steg in i det erotiska, från flicka till kvinna. Tänk nu hur hon sticker sig på sländan och blöder.

I den här versionen har sländan fått bli en ros med tagg.

I sagan har godhet och ondskakämpat mot varandra, men Torres valt att bygga upp berättelsen kring två andra begrepp.

– Gott och ont är kulturbundet, kanske inte detsamma i ett kristet land som i ett muslimskt, och därför utesluter man lätt en del av publiken genom att använda den tolkningen.

Så Torres har ställt kärlek och fruktan mot varandra.

– De känslorna är universella och lätta att ta till sig, säger Torres och flyttar bort tanken från scenen.

– Själva bestämmer vi varje dag om vi ska framleva vår dag i kärlek eller fruktan. Man ser det på folk på spårvagnen. En del lyser det om, medan andra är obekväma i sin roll, i sin omgivning. Folk går omkring och är rädda för vad andra ska säga. Det är en fråga om att välja hur man vill tänka på sig själv just i dag. I Törnrosa handlar det också om ett val – att leva i fruktan för den onda fen eller att välja en kärleksfull framtid. Allt det där finns inne i Auroras huvud.

För att berättelsen ska gå framåt har Torres skurit bort den långa bröllopsfesten på en timme och förkortat den. Juvelerna som dansar med guldet är också borta. Däremot får udda sagofigurer - som Rödluvan och vargen - träda in på bröllopsfesten. En bugning till barnen.

– Som inte orkar följa med fina steg i flera timmar, utan kommer för att se en saga.

Den andra Aurora, Linda Haakana, skrattar hjärtligt när hon minns hur förvånad hon blev över rollfördelningen i höstas. Först trodde hon att hon sett fel när listorna kom upp på väggen.

– Jag som Aurora? Jag skulle nog vara en helvild prinsessa om jag var född till det! Klart att jag dök ner i mammas sminkväska som liten, men mest sprang jag omkring med grannbarnen och byggde kojor i skogen.

Haakana vill göra en modig prinsessa som inte är överkorrekt.

– Hon kan också få visa att hon efter sin skyddade uppväxt på slottet är ganska förfärad över utsikten att börja leva med en av de fyra prinsarna som snurrar runt henne.

När första akten lider mot sitt slut är det lätt för både Eun-Ji Ha och Linda Haakana att kasta alla drömmar om prinsesslivet som en dans på rosor överbord.

– När man står i kulisserna med ben som värker och är så andfådd att man inte kan prata så önskar man ibland att publiken skulle se baksidan av glansbilden, säger Haakana och undrar när hon tänker bli nervös. Tills vidare har hon ätit som en hel karl och sovit som en stock.

Aurora är Haakanas största roll hittills.

– Alla kan berättelsen om prinsessan som sov i hundra år så jag hoppas kunna ge henne min egen dimension, säger hon.

Nog om livet bakom.

På scenen är det bara slutresultatet som räknas – så skimrande det kan bli när det trixats tillräckligt länge med nål, tråd och svettiga träningsdräkter.

ANNIKA RENTOLA, TEXT

09-1253 278, annika.rentola@hbl.fi

CATA PORTIN, FOTO

09-12531, cata.portin@hbl.fi