kultur

En ungkatt bland hermelinerna

Publicerad: 02/09 22:42 ›uppdaterad: 03/09 18:23

Med sina 27 år är Philip Teir den avgjort yngste finlandssvenske skalden som i höst ger ut en diktbok, Någonting ur hennes mun faller i min mun.

Trots sitt nyodlade skägg – "sommarens projekt" – är Philip Teir ett ungt ansikte bland de finlandssvenska poeterna; höstens övriga barder är kulturellt etablerade gråhårsmän, kanske med undantag av Peter Mickwitz. Debutanten Teir har å sin sida gått från klarhet till klarhet. Född i Jakobstad har han studerat litteratur och filosofi i Helsingfors, jobbat på Söderströms och på Hufvudstadsbladet, bildat familj och skrivit om faderskap i fjolårsantologin Mandomsprov som han redigerade tillsammans med Mårten Westö. Hans pro gradu-avhandling om själsfränden Henry Parland är halvfärdig; inför Parlands 100-årsdag nästa år kliar det dock i Teirs skrivarfingrar. Exakt var och hur det kliar vet Teir dock inte än.

Teir karakteriserar sig som journalist, när jag träffar honom en nyktert klar förhöstdag över en kopp ångande kaffe. Karriären började på Jakobstads Tidning.

– Som sextonåring skrev jag min första tidningstext, en konsertrecension i JT. Min första publicerade litterära text skrev jag för Arvid Mörne-tävlingen, det var en parodi på en typisk Arvid Mörne-tävlingstext.

– Jag fyllde den med alla tänkbara Arvid Mörne-klichéer – allt från småstadsliv till flickbröst – och blev helt chockad då den skulle publiceras i antologin.

Stålmannen som hjälte

Första impulsen att skriva poesi kom när Teir för ett par år sedan bodde i USA och läste den amerikanske poeten Tony Hoaglands�What Narcissism Means to Me.

– Hoaglands sätt att skriva är enkelt och vardagligt – han skriver om att äta en smörgås eller köra hem från jobbet – men iakttagelserna är väldigt kärnfulla. Jag tänkte att det här kunde man ju klara av själv. Fast min bok blev inte alls som hans. Hoaglands bok är humoristisk och närmar sig ståuppkomik, medan min bok är mera fragmentarisk.

Pekka Tarkkas Saarikoskibiografi var en annan influens, och Saarikoskis dagböcker.

Teir bytte dock ut Saarikoskis gudar mot seriehjältar. Stålmannen dyker upp genast på första sidan i Någonting ur hennes mun faller i min mun, i samband med judiska inslag. Hur går det ihop?

– Jerry Siegel och Joe Shuster som skapade Stålmannen var två fattiga judiska pojkar. Den judiska traditionen finns inbakad i Stålmannen. Stålmannen ser ju väldigt amerikansk ut – han är en jude som inte ser ut som en jude.

– Seriehjältedikterna prövade jag i somras på debutantseminarium på Biskops-Arnö, folk tyckte de var roliga.

En hurudan läsare ser Teir framför sig?

– Jag tänker på folk som är som jag själv, säger Teir. Folk som inte nödvändigtvis är stora poesiläsare men som ändå kan tycka det är kul att lite följa med yngre poeter. Min bok är ju ganska lättläst. Jag är inte så språkligt orienterad, det är ganska långt från någon sorts språkmaterialism, det är jag för lat för. Jag vill kommunicera.

– Till en början var boken mycket mer självbiografisk. Men det blev för mycket barndomslandskap, för klyschigt. När jag har bearbetat dikterna och föreställt mig att läsa högt ur boken har jag märkt att jag måste fiktionalisera för att få formuleringarna att fungera som poesi.

– Ta till exempel sjukhusdikterna: jag har visserligen varit på sjukhus som barn, men där finns ingen egentlig scen ur verkliga livet. Däremot är dikterna inspirerade av Gunnar Ekelöfs diktsvit Diwan. Jag tänkte att det vore fantastiskt att göra om hans helgonlegender i sjukhusmiljö.

Familjen central

Modern är en viktig arketyp i Teirs bok.

– En viktig impuls till boken var J. M. Barries Peter Pan och Wendy.

– Där finns den där jättekonstiga moderstematiken. Man får "inte tala om mammor i Peter närvaro", han tycker mammor är överskattade.

Familjen är också viktig för Teir, och boken är tillägnad hans familj.

– Jag har velat skriva en bok så länge jag kan minnas, men skjutit upp det. Jag har skrivit 60 sidor på en roman som aldrig blev av. Men jag har inte hittat ett ämne som berört mig och inte velat tvinga fram det. Men skrivandet lossade i och med att jag fick barn; allt är så mycket lättare att känna, livet får en tyngd och betydelse.

– Jag gillar också själv att läsa poesi som handlar om vardagssituationer, som Sanna Tahvanainens senaste. Det är den sortens dikt som bygger på att läsaren får ett visst förhållande till författaren; personan måste byggas upp. För att det ska bli intressant att läsa dem måste de vara mediala personer. Som Saarikoski.

– Men allt behöver förstås inte vara sant, och någon ren bekännelselyrik är det absolut inte fråga om. Det fina med att skriva skönlitterärt är ju bokstavligen att man kan ta in känslor och motiv som inte är ens egna.

FREDRIK HERTZBERG

kultur@hbl.fi

PROFIL

Philip Teir

Född: I Jakobstad

Ålder: 27 år

Aktuell med: Diktsamlingen Någonting ur hennes mun faller i

min mun, på Söderströms i Finland och Modernista i Sverige

Bor: I Helsingfors

Familj: Gift, två barn, fem och två år

På nattduksbordet: Lars Sunds Colorado Avenue och Diane

Middlebrooks fantastiska biografi om den amerikanska poeten