kultur

Hade Maja Lundgrens nya, redan på förhand omdiskuterade ”skandalroman” Myggor och tigrar varit balanserad och övervägd hade det blivit oerhört mycket tråkigare än det redan är.

B�cker

Lundgren silar mygg

Publicerad: 09/08 15:43 ›uppdaterad: 09/08 17:29

Maja Lundgrens nya bok Myggor och tigrar �r en f�rvirrad uppg�relse med manliga kulturkotterier, en bok som snabbt f�rlorar sig i paranoida f�rest�llningar. Vilket samtidigt g�r det till en b�ttre roman.

Ett tag funderar jag p� om hon �r kn�pp eller inte, ber�ttaren i Maja Lundgrens nya bok, men sedan l�ser jag f�ljande: "Jag skickade f�r n�gon m�nad sedan ett mail d�r jag kallar Aftonbladet kultur f�r manipulativa spermar�var, och s�ger att jag ska h�lla kaustiksoda i k�ften p� dem om de inte sk�rper sig vad g�ller sexismen. Orsaken till det �r en l�ng historia ��det var f�ranlett av en artikel av Pelle Andersson och med st�rsta sannolikhet en �verreaktion."

Hm, kanske det?

Att f�rfattare i regel �r narcissistiska kn�ppg�kar visste vi redan � de m�ste vara det f�r att ibland kl�mma ur sig m�sterverk typ Lundgrens f�rra roman Pompeji (Augustnominerad och flippad historisk skildring av dekadenta romare 78 e.Kr.).

Hade Maja Lundgrens nya, redan p� f�rhand omdiskuterade "skandalroman" Myggor och tigrar varit balanserad och �verv�gd hade det blivit oerh�rt mycket tr�kigare �n det redan �r.

Det �r en viktig po�ng som �r v�rd att upprepas: sk�nlitteraturens uppgift �r inte att vara etiskt f�red�mlig. En moraliskt tv�rs�ker roman kommer att ha sv�rt att gestalta mellanm�nskliga relationer.

Myggor och tigrar utspelar sig i tv� v�rldar, den napolitanska maffiav�rlden med klanstrider, v�ld och korruption, och den svenska kulturv�rlden med sina mer subtila kotterier. Den f�rstn�mnda delen upptar dessv�rre st�rsta delen av boken och �r en stort dagboksaktigt sjok d�r Lundgren resonerar kring Neapel och maffian, fascineras och f�rtjusas av sm�kriminella gangstrar. Hon bes�ker museer, bokhandlar, uppl�sningstillf�llen, �ter middagar och serverar l�rda citat s� som folk har f�r vana att g�ra i de litter�ra livskriser som i allm�nhet brukar f�rfattas av Lundgrens manliga generationskamrater (Carina Rydberg �r en annan uppenbar influens).

N�r hon i resten av boken h�nger ut svenska kulturm�n �r det r�tt underh�llande, det k�nns som att hon mindre anklagar dem f�r chauvinism och mera f�r att de inte har stake nog: "Angrip g�rna, men angrip som tigrar och inte som mygg."

Varf�r roman?

Men jag blir ocks� lite besviken p� de intervjuer jag l�ser med Lundgren inf�r lanseringen av den nya boken. Hon s�ger att hon vill komma �t de patriarkaliska strukturerna i kulturv�rlden. Om det �r det enda hon vill g�ra - och allts� inte unders�ka, underh�lla, skriva sk�nlitteratur - varf�r har hon d� valt romanen som form?

Eller borde man g�ra �tskillnad mellan ber�ttare och f�rfattare? Att skriva fiktivt med en namne som huvudperson �r inget konstigt, det har gjorts f�rr. Men i det h�r fallet skulle det vara m�rkligt att g�ra den �tskillnaden: varje sida tycks skrika "Det privata �r politiskt".

Lundgren redog�r f�r kollegial svartsjuka, tvivelaktiga efter-jobbet-�l och sexistiska pikar, men �r ocks� fullst�ndigt �rlig med sina egna hang-ups (vi f�r veta, utan minsta tvivel, att hon avskyr Carl-Johan Vallgren) och paranoida f�rest�llningar (kulturchefen kommunicerar med henne via notiser i tidningen).

Visst �r det h�goktanigt kulturskvaller, men �r det politiskt motiverat? Jag �r inte s� s�ker. Som jag ser det �r den h�r boken alltf�r f�rvirrad f�r att kunna tolkas entydligt feministiskt.

Lika ofta k�nns det som att ber�ttaren �r op�litlig. Vilket allts� p� s�tt och viss g�r boken mera bok �n den annars skulle vara.

Jag �r faktiskt b�jd f�r att h�lla med en f�rl�ggare i slutet av boken: "Herregud, Ranelid och Vallgren ... Du spelar i en annan division och borde h�lla dig f�r god f�r att ge dig p� dem."

PHILIP TEIR
philip.teir@hbl.fi

MAJA LUNDGREN: MYGGOR OCH TIGRAR
Albert Bonniers F�rlag, 2007, 509 sidor

Senast publicerade

KIASMA

Berndt Arell svarar på kritiken mot Kiasma

Kiasmas avgående chef bemöter de kritiker som säger att museet för nutidskonst tappat greppet. Berndt Arell säger att diskussionen om Kiasma ligger rätt i tiden, men att själva kritiken bygger på falska fakta.

› Läs mera