kultur

Hade Maja Lundgrens nya, redan på förhand omdiskuterade ”skandalroman” Myggor och tigrar varit balanserad och övervägd hade det blivit oerhört mycket tråkigare än det redan är.

Böcker

Lundgren silar mygg

Publicerad: 09/08 15:43 ›uppdaterad: 09/08 17:29

Maja Lundgrens nya bok Myggor och tigrar är en förvirrad uppgörelse med manliga kulturkotterier, en bok som snabbt förlorar sig i paranoida föreställningar. Vilket samtidigt gör det till en bättre roman.

Ett tag funderar jag på om hon är knäpp eller inte, berättaren i Maja Lundgrens nya bok, men sedan läser jag följande: "Jag skickade för någon månad sedan ett mail där jag kallar Aftonbladet kultur för manipulativa spermarävar, och säger att jag ska hälla kaustiksoda i käften på dem om de inte skärper sig vad gäller sexismen. Orsaken till det är en lång historia – det var föranlett av en artikel av Pelle Andersson och med största sannolikhet en överreaktion."

Hm, kanske det?

Att författare i regel är narcissistiska knäppgökar visste vi redan – de måste vara det för att ibland klämma ur sig mästerverk typ Lundgrens förra roman Pompeji (Augustnominerad och flippad historisk skildring av dekadenta romare 78 e.Kr.).

Hade Maja Lundgrens nya, redan på förhand omdiskuterade "skandalroman" Myggor och tigrar varit balanserad och övervägd hade det blivit oerhört mycket tråkigare än det redan är.

Det är en viktig poäng som är värd att upprepas: skönlitteraturens uppgift är inte att vara etiskt föredömlig. En moraliskt tvärsäker roman kommer att ha svårt att gestalta mellanmänskliga relationer.

Myggor och tigrar utspelar sig i två världar, den napolitanska maffiavärlden med klanstrider, våld och korruption, och den svenska kulturvärlden med sina mer subtila kotterier. Den förstnämnda delen upptar dessvärre största delen av boken och är en stort dagboksaktigt sjok där Lundgren resonerar kring Neapel och maffian, fascineras och förtjusas av småkriminella gangstrar. Hon besöker museer, bokhandlar, uppläsningstillfällen, äter middagar och serverar lärda citat så som folk har för vana att göra i de litterära livskriser som i allmänhet brukar författas av Lundgrens manliga generationskamrater (Carina Rydberg är en annan uppenbar influens).

När hon i resten av boken hänger ut svenska kulturmän är det rätt underhållande, det känns som att hon mindre anklagar dem för chauvinism och mera för att de inte har stake nog: "Angrip gärna, men angrip som tigrar och inte som mygg."

Varför roman?

Men jag blir också lite besviken på de intervjuer jag läser med Lundgren inför lanseringen av den nya boken. Hon säger att hon vill komma åt de patriarkaliska strukturerna i kulturvärlden. Om det är det enda hon vill göra - och alltså inte undersöka, underhålla, skriva skönlitteratur - varför har hon då valt romanen som form?

Eller borde man göra åtskillnad mellan berättare och författare? Att skriva fiktivt med en namne som huvudperson är inget konstigt, det har gjorts förr. Men i det här fallet skulle det vara märkligt att göra den åtskillnaden: varje sida tycks skrika "Det privata är politiskt".

Lundgren redogör för kollegial svartsjuka, tvivelaktiga efter-jobbet-öl och sexistiska pikar, men är också fullständigt ärlig med sina egna hang-ups (vi får veta, utan minsta tvivel, att hon avskyr Carl-Johan Vallgren) och paranoida föreställningar (kulturchefen kommunicerar med henne via notiser i tidningen).

Visst är det högoktanigt kulturskvaller, men är det politiskt motiverat? Jag är inte så säker. Som jag ser det är den här boken alltför förvirrad för att kunna tolkas entydligt feministiskt.

Lika ofta känns det som att berättaren är opålitlig. Vilket alltså på sätt och viss gör boken mera bok än den annars skulle vara.

Jag är faktiskt böjd för att hålla med en förläggare i slutet av boken: "Herregud, Ranelid och Vallgren ... Du spelar i en annan division och borde hålla dig för god för att ge dig på dem."

PHILIP TEIR
philip.teir@hbl.fi

MAJA LUNDGREN: MYGGOR OCH TIGRAR
Albert Bonniers Förlag, 2007, 509 sidor


annonsera här