ILLUSTRATION: WILFRED HILDONEN

ESSÄ

10 tankar om det finlandssvenska Framtidsinstitutet

Publicerad: 31/12 11:41 ›uppdaterad: 02/01 10:00

Den brist på transparens som råder i Fonderna ses av dem själva som ett önskvärt tillstånd, skriver Trygve Söderling i sin essä. Staffan Bruun skriver i sin replik att Söderling förvanskar fakta när han kritiserar Hbl för att inte granska fondvärlden: "Det är kvalificerat nonsens".

1. Ligger det inte någonting djupt symboliskt i att den person – Roger Broo – som nu tar huvudansvaret för den finlandssvenska framtidstankesmedjan (se Hbl 18.12) för mindre än ett år sen fick sparken från en annan ledande post på grund av bl.a. nepotism och sammanblandning av sina chefsroller? Korruption är vår framtid, i det avseendet skiljer den sig kanske inte från det förflutna. Fast varför behöver den i så fall planeras?

2. Trovärdighetsfrågan tycks inte bekymra de församlade fondkrafter som nu ger Broo hans revansch- och reträttpost. Ekonomisk kreditvärdighet får kompensera moralisk, jobbansökningarna förväntas strömma in, alla ska låtsas att det regnar. Ändå var avsättningen i januari 2007 av Broo som förvaltningsdirektör för Åbo Akademi – trots att rektorn genast ångrade sig - en unik och spektakulär händelse i sitt slag, det kanske mest hoppingivande försöket till finlandssvensk självsanering man någonsin sett och kommer att se. Aktionen mot Broo, som hade ett mycket brett stöd bland de berörda, höjde för en kort sekund Åbo Akademis trovärdighet som arbetsplats och fri forskningsmiljö. Vem eller vilka som sist och slutligen tog initiativet till den finlandssvenska sammetsrevolutionen har vi inte fått veta. Ändå borde det vara en merit så god som någon att foga till en CV.

3. Det som sänkte skeppet Broo efter 30 års kryssning var som bekant en isbergstopp: fixandet av en anställning åt vännen Leif Rex under täckmantel av ett fiktivt utredningsprojekt. Broo fick ta kritiken men – vad hände med Rex pengar? Intressant nog har jag inte sett någon reporter eller ledarskribent ställa den frågan. Har han lämnat tillbaka tre års månadslöner à 6 650 euro till stiftelsen för ÅA, plus ränta, som man rimligtvis kan förvänta sig? Eller anses Rex sakna ansvar? Är summan för obetydlig? Är det möjligtvis så att vi alla identifierar oss med Leif Rex, går och hoppas att om också jag låtsas att det regnar så kommer den stora fyrken kanske nästa gång att ramla i famnen på mig, no questions asked?

4. Bakom fall som Broo&Rex finns en struktur; att se enbart till person leder vilse. Skandalen ligger i strukturen. Säkert har Broo fungerat helt normalt, mätt med fondernas mått. Avslöjandet kom när Broo råkade driva sin vanliga förvaltningsstil ett steg för långt inom Åbo Akademi, alltså en halvoffentlig högskola, där en viss transparens tydligen förekommer och där de anställda i åtminstone det här fallet inte svalde en uppenbar orättvisa. Liksom i fallet Knutby gick någon för långt och vi fick en plötslig blixtbelysning av rutiner i ett litet slutet samfund som inte tål dagsljus. Broo föll på att han skötte ett universitet som om det hade varit en normal finlandssvensk fond, stiftelse, sällskap - en plats där ingen ställer frågor och ingen säger emot.

5. När essäisten Sven Willner på 1970-talet präglade talesättet "enpartistaten Svenskfinland" var den underförstådda referensen den då för tiden lika mäktiga enpartistaten Sovjetunionen. Träffande paralleller har också dragits till DDR, där ett antal små s.k. stödpartier de facto var tillåtna men utan inflytande, ungefär som i dagens Ryssland. Är Svenskfinland ett borgerligt DDR där inget Stasi behövs, eftersom alla ändå vet allt om varandra?

Under de senaste decennierna har den politiska bilden ändå förändrats av de finlandssvenska fondernas växande kapital och därmed inflytande. En ny maktkoncentration har satt också enpartimodellen ur spel, allt flera allt tyngre beslut verkar i stället fattas inom en nyfeodal struktur där ett antal fryntliga fondfarbröder bygger nätverk utom räckhåll ens för den begränsade demokratiska kontroll som medlemmarna i ett politiskt parti (i bästa fall) kan utöva. I jämförelse med Fonderna är sfp underbart öppet, mångsidigt, transparent - det valde Nils Torvalds - men sfp marginaliseras nu av Fonderna (kanske just därför) på samma sätt som sfp framgångsrikt har marginaliserat Folktinget. Uppgifterna för fondernas Framtidsinstitut är enligt Roger Broo i Hbl 18.12 att "göra utvärderingar, ge bakgrund till beslutsfattarna och informera den finska befolkningen". Man noterar att det är exakt de uppgifter som Folktinget skulle ha, om det levde.

6. Re-feodaliseringen av Svenskfinland har hittills inte diskuterats, men skulle utgöra ett läckert ämne för internationell samhällsvetenskaplig forskning ifall sådan skulle bry sig om oss (så intressanta är vi trots allt inte). Snarare än den sovjetiska enpartistaten skulle en jämförelsepunkt kunna vara Muslimska brödraskapet, grundat i Egypten 1928, eller varför inte libanesiska Hizbollah. Också de bygger sin goodwill bland befolkningen på filantropi: dela ut pengar, bygga upp skolor och infrastruktur. De bildar en stat i staten som rekryterar anhängare där den riktiga staten misslyckas. I våra lokala brödraskap har finlandssvenskhet ersatt religion och därför har också en del systrar kunnat integreras. Det förändrar inte de djuptliggande likheterna; schejker som schejker.

7. Fondernas viktigaste uppgift är att behärska tänkandet, och i det avseendet har de varit framgångsrika. Finlandssvenskarna i gemen älskar och fruktar sina Fonder och ifrågasätter dem aldrig öppet så att andra hör det. Hoppet om stipendiet lever. Ungefär som folk under medeltiden levde i furstens skugga och t.o.m. kunde råka i panik när de erbjöds frihet, som vid livegenskapens avskaffande i Ryssland 1861.

Under höstens storm kring den finlandssvenska tv-kanalen FST har också många borgerliga debattörer sent omsider lärt sig stava till de ovana orden "Public Service". Men förstås har det i myllret av insändarröster också hörts förslag att tv och radio på svenska ska tas över av "Fonderna". Ner med Public Service – fram för Secret Service. Vid sidan av den totalt orealistiska bilden av Fondernas resurser visar förslaget hur allestädes närvarande de redan nu är i vår fantasi när det krisar till sig det minsta. De har alltså nått sitt mål.

8. Ett viktigt argument för FST är att det är ett av få ställen där en oberoende, granskande journalistik av just till exempel finlandssvenska maktstrukturer i princip är möjlig. Tv-programmet Spotlight gjorde i mars två fördjupande program med anknytning till fallet Broo, och i maj kunde TV-nytt avslöja att en hemlig organisation där Fonderna ingår står för största delen av sfp:s valfinansiering. De finlandssvenska dagstidningarnas uppföljning av detta intressanta faktum var ytlig. Av naturliga skäl: de ägs ju själva av Fonderna.

En mera djupgående kritisk diskussion har inte förekommit sen 1970-talet, när Fonderna ironiskt nog var mera tandlösa än i dag. En av de idéer som då fördes fram var att flytta ansvaret för Svenska kulturfonden från sfp till Folktinget, alltså ställa en del av kulturstödet på en bredare, mera rättvis bas. Förslaget känns fortfarande vettigt, men det hårdnackade motståndet visar var skon klämmer: det demokratiunderskott och den brist på transparens som råder i Fonderna ses av dem själva som ett önskvärt tillstånd.

Tyvärr leder demokratiunderskott till kompetensunderskott - släktskap, kompisskap och nätverkande går på ett "smidigt" sätt före verkliga meriter. Resultat: det mediokras diktatur. Finland brukar av någon orsak placera sig i täten på internationell statistik över brist på korruption. Kanske har de glömt att räkna in Svenskfinland i siffrorna.

9. En uppgift för Framtidsinstitutet: att motverka att Svenskfinland likriktas och exotiseras. Vi behöver mångfald, vi kan inte leva bakom en berlinmur mot de omgivande nordiska demokratierna. För en minoritet är det extra oklokt att lägga alla ägg i samma korg. Vi behöver otämjda, oberoende röster, verkliga "tankesmedjor" som teater Viirus och Ny Tid. Finlandssvenska politiker kan inte på ett trovärdigt sätt uttala sig i riksangelägenheter om de själva framstår som rollspelshjältar i något slags medeltida fantasy-rike för rivaliserande småkungar som kanske byter pallar med varandra men till slut ändå käkar ur samma gryta. Det är alltför lätt att karikera en sån finlandssvenskhet, men framför allt: den gör oss dummare.

10. Namnet på den nya "tankesmedja" och framtidsinstitut som Roger Broo ska leda är ännu öppet. Man har avstått från planen att rida på Jan-Magnus Janssons namn, vilket tyder på plötslig och överraskande självinsikt. Eftersom det är välkänt att Roger Broos högsta beskyddare heter Christoffer Taxell föreslår jag att det nya forskningscentret uppkallas efter honom. Orsakerna är två: dels är Taxell den utan konkurrens populäraste finlandssvensken – han skulle ledigt vinna en misstävling om titeln Svenskfinlands Kung. Dels visar fallet Broo att i Fondernas Svenskfinland är allt möjligt. Man kan tappa ansiktet totalt och ändå strax få ett nytt. Här kan uttrycket "den taxellska paradoxen" få en alldeles ny tillämpning.

TRYGVE SÖDERLING

Skribenten är finlandssvensk litteraturvetare och kulturdebattör