Cata Portin

intervju | Peter Mickwitz

Poeten grillar ett mumintroll

Publicerad: 23/10 14:54 ›uppdaterad: 23/10 23:39

Peter Mickwitz nya bok  skiljer sig från hans tidigare. Den innehåller dikter med titlar som "vad kon sade" eller "fårens tystnad" eller "liksom inte heller flodhästarna". Den ger anvisningar om hur man tillreder ett nyfångat mumintroll och hur det går till att bomba&bomba&bomba i Irak. Tuva Korsström träffade Mickwitz för Hbl:s litteraturbilaga Bokextra.

Det här med att skriva, när började det?

– Jag började hösten 1979, så det är snart 30 år sen.

Varför blev det dikter?

– Jag var 15 år och bodde i Paris och det är en stor stad vilket gör att det inte är så lätt att umgås med sina vänner, av vilka de flesta förresten befann sig i Finland. Jag var rätt mycket ensam på kvällarna och veckosluten. Jag hade två gånger läst Sagan om ringen mellan 11 och 15 och så fick jag den geniala idén att jag ska försöka skriva något liknande själv, vilket jag förstås inte gjorde. MenSagan om ringen har ju en inledande mottodikt och jag skulle förstås ha en likadan. Jag kom aldrig längre än det innan jag förstod att med det här kan man göra precis allting, att det här är jättespännande.

Vad var det som gick upp för dig att du kunde göra med poesi, åtminstone i princip?

– Det var nog en omedelbar känsla av frihet, att allt är möjligt. Samtidigt som det var kombinerat med känslan att man måste kämpa enormt för att nå fram till den friheten. Jag insåg tudelningen från första början.

Hade du läst mycket dikt före det här?

– Jag hade inte läst just något alls. Min pappa skrev ju också poesi och jag tyckte inte det såg så roligt ut, hur man blev och hur man levde när man skrev poesi ... så jag hade svurit på att jag aldrig skulle hålla på med något sådant. I ett skede i tonåren funderade jag till och med på att hellre bli ingenjör, men det var inte så realistiskt med tanke på min matematiska ickebegåvning. Desto allvarligare blev det att jag mot mina föresatser faktiskt började göra det. Jag hade inte läst någon poesi i princip innan, sedan började jag läsa poesi för att så att säga lära mig.

Vilken typ av poesi var det som lärde dig någonting?

– Det jag lärde mig mest av var den poesi jag tyckte var dålig. Man kunde köpa gamla svenskspråkiga diktsamlingar för en mark styck på antikvariaten. Dem klottade jag i, så att säga rättade dem. Det var en negativ väg att lära sig vad man inte ville, att utesluta. Men framför allt lär man sig genom att skriva. Och det höll jag på med dagligen på den tiden, mängder med usla usla dikter, Jag har säkert en tio tjugo mappar från tiden mellan 1979 och min debut 1991, fyllda med dålig poesi som jag själv har skrivit.

Du menar att det var en absolut nödvändig process för dig att skriva all den här dåliga poesin?

– Absolut ... att skriva och skriva och skriva. Att väldigt långsamt upptäcka vad man kan göra med att skriva poesi. Men att skriva handlar ju om världen, man måste också syssla med annat än själva skrivandet ... skapa sig en bild av världen som man kan använda i sitt skrivande. För det behöver man också annan utbildning. Det räcker inte med att läsa skönlitteratur. Facklitteratur, ekonomisidor i tidningar - allt duger och är nödvändigt.

I vilket skede tyckte du att du var färdig att debutera, att du hade skrivit något som du faktiskt ville publicera?

– Jag hade gått en lång väg och hade två refuseringar bakom mig innan min debutbok blev antagen. Refuseringarna var nyttiga för det jag skrev var ännu inte alls bra. Kanske kommer det för de flesta författare i något skede ett slags känsla av genombrott inför en själv. Det hände för mig i samband med den första boken och senare en gång till inför den tredje boken som blev ett slags andra genombrott.

Hurdana dikter skriver du?

– Jag brukar säga att jag skriver svår obegriplig poesi på ett språk som få talar i det här landet. Men poesi behöver på sitt sätt inte skrivas på ett språk som folk talar.

Vem skriver du för?

– Jag är inte intresserad av masskommunikation. Det som intresserar mig mera är läsningen, det behöver inte vara tusentals människor som läser mig men själva läsningen är lika viktig som skrivandet. Så om man ska vara lessen för något över huvud taget i fråga om att poesin är marginaliserad så är det ifall man inte alls får kvalificerade läsningar. Det ideala vore att texter skulle möta varandra i något slags textuniversum med motstridigheter och diskussioner.

Det innebär också ett slags frihet att inte vara intresserad av sina läsare. Om jag skrev böcker för någon skulle denna någon lika gärna kunna skriva mina böcker själv.

Skriver du alltså bara för dig själv?

– Nej, jag skriver för att jag tror att det är viktigt på alla tänkbara sätt, politiskt, etiskt och mera och mera; allt. Jag tror att det är väldigt viktigt att arbeta med språket på det här sättet. Men jag skriver också för att det är det roligaste jag vet. Själviskt ... i det avseendet skriver jag för mig själv.

När du säger obegriplig, menar du då egentligen privat?

– Nej, jag syftar helt bokstavligt på min språkanvändning. Jag experimenterar ganska mycket med grammatik och syntax och när man skriver fel syntax och grammatik, då blir det svårt. När man tycker att den språkligt tekniska sidan i poesin är så fascinerande som jag tycker att den är, så kan det i texten uppstå sådant som är ganska resistent mot så kallad normalförståelse. Med andra ord ställer texten krav på läsningen; inte bara skrivandet är utmanande utan också att läsa.

Blir det för konkret om jag frågar dig om du har ämnen, något som du skriver om?

– På sitt sätt ät det svårt att säga, men i min föregående bok För vad kroppen är värd fanns den personliga utgångspunkten att min pappa hade dött. Boken avlägsnade sig sedan under skrivprocessen från det, men det finns kvar som en stark bottenströmning. Och också helt konkret en känsla av ... tanken på att känna sin egen kropp på sin egen dödsbädd. Jag vet inte, för jag känner inte det där numera, jag har kommit loss från det nu.

– En idé för mig med att ge ut böcker är att det är något som man blir av med, förlorar och inte mera bär med sig. Att skriva är på det sättet för mig att ge gåvor utan förvänta sig att få någonting tillbaka, till exempel i form av att alla älskar mig eller tycker om mig. Jag bara ger det här och så har jag förlorat det. Det är en stor förlustekonomi. Att skriva är att förlora. Tanken är att när jag har givit ut en bok, har jag blivit dess läsare och inte längre dess författare.

– Men teman ... min tredje och fjärde bok har att göra med vad det är att vara tillsammans, vad det är att vara rättvis. I själva dikterna kan det vara mycket konkretare än såhär ... kommunism kanske, men inte den kommunism som har gått hädan ... communité, gemenskap.

Din nya ännu inte ens materialiserade diktsamling ligger här som en lösbladsupplaga framför oss och jag har läst den med stor förtjusning. Vad är det för en bok?

– Jag har arbetat med den sen 1992. Den är ett slags smörgåsbord ... nej usch det ska du inte skriva ... en förevändning att skriva en massa olika grejer som ändå bildar en helhet. Jag har hållit på parallellt med den hela tiden. På allvar började det när jag insåg att min tredje bok måste bli en hårt hållen helhet där sådant material som jag hade i mina två första böcker inte alls passar in. Då kände jag mig schizofren men jag fortsatte att skriva också sådant. Småningom uppstod tanken att jag skulle ha det här parallellprojektet.

– Länge tänkte jag att det inte skulle bli en bok utan fungera som ett slags ventil. Det är en trygghet att ha ett manus under arbete. Jag har hela tiden haft någonstans att befinna mig. I något skede tänkte jag att jag kunde hålla på med det här hela livet.

Det är alltså en viss typ av texter och en viss sida av dig själv som du har kanaliserat i det här parallellmanuset?

– Först var det vad jag tänkte att var ickeseriöst, fånigt, roligt, på ett annat sätt kreativt, barnsligt än det jag hade infört i böckerna. Samtidigt möjliggjorde det mitt skrivande, för barnslighet är viktigt när man skriver.

Det verkar som ett språkspel, en underhållande lek. Har du själv haft roligt?

– Väldigt roligt emellanåt. Mitt i allt när man sitter i bussen eller på en middagsbjudning kan man komma på något. Man kan jobba med det hela tiden och associera. Från första början har det här manuset varit en plats där jag kan ställa in saker. Det känns mycket konkret, som ett ställe. Jag kommer hemsläpande från stan med någonting som jag kan placera här.

Din verbala fantasi speedar iväg i de mest olika sammanhang och på det mest respektlösa sätt. I de kortkorta dikterna finns det till exempel en hårfin balans mellan grötrim och Morgensterns nonsenstradition. Känner du dig befryndad med andra ordlekare?

– Visst är jag medveten om traditionen. Man är ju rädd för att bli hämmad av den eller för att bara bli en kommentar till den. Jag har därför medvetet under arbetsprocessen undvikit att läsa sådant som kan komma för nära.

Ordlekar och förvrängningar av ord är ju vad Eva-Stina Byggmästar sysslar med också, fast på ett helt annat sätt. Det finns en ordvrängarglädje hos Diktonius, Henry Parland och framför allt den tidiga Björling, den s.k. dadaisten. Bo Carpelan och Peter Sandelin har sysslat med det, Catharina Gripenberg också.

Du skriver satir över samhället och världen, till exempel en språkligt träffande politisk satir över vad USA sysslar med i Irak.

– Det var så förbluffande det här utgångsdokumentet att jag inte kunde låta bli. Ursprungstexten, ett memorandum om hur kriget i Irak ska skapas, är i grund och botten vansinnigare än min omskrivning.

Så kommer vi till det högst förfärliga angreppet på den finlandssvenska identiteten: mumintrollet som maträtt. Förklara dig!

– Om man ska hålla det seriöst – vilket det kanske inte är – så är det mera ett angrepp på all form av införstådd gemenskap. En fråga om gemenskap och utanförskap, också om det finlandssvenska förstås ligger närmast för mig. I den här texten började skrivandet leva sitt eget liv när jag plockade in olika saker, t.ex. om hur man rensar fisk, om djuruppfödning, valar och matlagning. Tanken är ju också att det är ett recept som ska gå att använda. Det blir god mat om man följer mitt recept. Om man nu kan fixa ett mumintroll åt sig, de finns inte överallt.

Fiskandet är tydligen en viktig rit för dig. Vad innebär det att fiska?

– En rit är det kanske inte, men det är så våldsamt avkopplande. I skärgårdshavet ger det en känsla av obegränsning, frihet att tillbringa en hel dag med att åka hit och dit, driva omkring och hela tiden hitta nya ställen. Man har mat och kaffe och kanske har man någon vän med sig att fiska och prata med. Jag använder skärgården framför allt när där är tomt på våren och hösten. På länge har det inte varit det allra viktigaste för mig att få fisk, men visst blir det en adrenalinboost åtminstone när man får havsöring.

Det finns rätt mycket prosalyrik i den här samlingen. Är du på väg mot prosa?

– Jag är så långsam att om jag skulle vilja lära mig skriva regelrätt prosa – noveller eller romaner – skulle det igen bli en process på tiotals år, om jag alls lyckades lära mig det. Så det har jag varken talang och intresse för. Däremot kunde jag tänka mig att utveckla det slags prosa jag har i den kommande boken och kombinera dem med någon typ av essäer.

Du startade egentligen med prosa och essäistik när du var med om att grunda den unglitterära tidskriften ai-ai i slutet på 80-talet. Ai-ai upplevde åtminstone jag som ett väldigt seriöst projekt och som ett viktigt kulturjournalistiskt bollplank.

– Det var viktigt för mig själv. Jag tror inte att många kommer ihåg det längre. Vi var ju flera om det här projektet: Tomas Hellén, Mikael Kokkola och Mikael Björnberg. Något sådant borde kanske ingå i de författarutbildningar som är så vanliga numera. Det är så lärorikt. Man är amatör, man vet ingenting men samtidigt får man möjlighet att lära sig massor.

Vad betyder ai-ai?

– Ai-ai är ett av världens mest utrotningshotade djur, en halvapa från Madagaskar, ett fult litet djur.

Hur många nummer hann ni ge ut?

– 21, vilket är mycket. Tanken var att ai-ai skulle utkomma en gång i månaden. Jag hade just hållit på med min gradu om den finlandssvenska modernismen som konstruktion i de kommenterande texterna, och läst om hur det var på 20-talet. Då kom Nya Argus ut varannan vecka, vill jag minnas. Vi tänkte att med den nya tekniken kan vi ge ut hur mycket som helst och det kostar ingenting. Vilket inte riktigt stämde. Men vi gav ut 8-10 nummer om året, vilket var fint med tanke på den budget på 5 000 mark om året vi hade och att vi gjorde allt gratis. Det var roligt – och konstigt.

Ni var väldigt oförskräckta när ni valde ut texter. Vilka var era kriterier?

– Kriterierna var att de skulle var politiskt intressanta men också ganska svåra, för det var en grej i sig - tyckte jag då när jag var arg och ung – att man var så rädd i Svenskfinland för yttervärlden och de svåra konstiga tankarna som kommer därifrån. I sig kunde det alltså vara ett värde att vara svår i vår kontext som vi importerade till Svenskfinland. Vilket jag inte vet om man gjort sedan dess eller hur mycket det gjordes innan i unglitterära tidskrifter i Svenskfinland.

Ai-ai var ju också ett förlag.

– Ai-ai var i själva verket först ett förlag, sen började vi med tidskriften. Och ai-ai existerar fortfarande som förlag. Den lilla vackra finskspråkiga Magris-boken som kom ut nyligen är utgiven av ai-ai. Det är Mikael Kokkola som helt har hand om verksamheten nu. Mitt främsta bidrag till förlagsverksamheten var Lue vähemmän-serien som på min tid kom ut med sju små böcker, varav två av Clarice Lispector. Tähden hetki av Lispector är en av de bästa prosaböcker jag nånsin läst och jag är jätteglad att ha kunnat ge ut den på finska i en fin översättning. Det var höjdpunkten på min lilla korta förläggarkarriär.

Jag har en känsla av att du är mycket aktivare än du låter påskina. Du har sammanställt antologier och är med i olika författarfora, juryer och kommittéer.

– Det är viktigt att också göra annat än att sitta hemma och skriva, att göra något för och med poesi. Jag sammanställde antologin Svart får i motljus år 2000 och jag har varit med i diskussionsböcker om poesi. Det är viktigt för mig själv men också för att jag vill vara med om att skapa en kontext för poesi i Svenskfinland och Finland. På sistone har jag sysslat med att översätta och bli översatt (det skriver Jyrki Kiiskinen om på ett annat ställe i den här bokbilagan). Det är ett spännande samarbete som har hållit på i flera år nu. Först översatte Jyrki Kiiskinen en bok av mig och jag en av honom - den översättningen har ännu inte kommit ut. Och så har jag varit ett slags konsult för hans Sonnevi-översättning. Vi brukar kalla det för vårt poesiöversättningsseminarium.

Du var aktivt med i den finska unglitterära gruppen Nuori Voima en tid?

– Jag var med i styrelsen i flera år och ordförande i två år 1997-99.

Känner du dig helt tvåspråkig?

– Jag är inte alls tvåspråkig, över huvud taget. Jag är helt svenskspråkig. Min son Axel, vars mamma är finskspråkig, är kanske tvåspråkig. Det är viktigt att ha den där distansen till finskan som gör att man är så fascinerad av den. Att ha det finska som något annat - inte som en del av mig. Att kunna röra sig både innanför och utanför. De finska poeterna skriver på ett annat sätt än vad jag var van vid. Det är bra att låta sig påverkas av sin egen oförståelse av det annorlunda, och den finska poesin är ganska annorlunda än den finlandssvenska poesi jag läste när jag studerade.

– Jag tror att det är viktigt att ha ett sammanhang också utanför det finlandssvenska. Jag skulle absolut inte kunna skriva på finska. Jag kan knappt skriva på svenska, hur skulle jag kunna börja skriva på finska?

Du har också en nordisk dimension i ditt arbete och sitter bland annat med i priskommittén för Nordiska rådets litterära pris.

– Ja, och då det gäller det nordiska skulle det vara viktigt att föra fram finsk poesi i nordiska sammanhang och att göra nordisk poesi attraktiv för finskspråkiga poeter. Nu är det så lyckligt att det för tillfället pågår ett stort spontant nordiskt samarbete inom poesin uttryckligen. Det är spännande inte minst för att initiativet kommer från författarna. När har något sådant senast hänt? Ungefär på 1800-talet.

– Jag funderar på om det finns någon annan konstart där det kunde gå så här. Poesi är kanske så alert just för att den är vid sidan av den stora mediala uppmärksamheten: kraven utifrån är mindre och förutsättningarna att vara självständig därför bättre. Och sedan är också de nya arbetsmetoder som internet gett upphov till väldigt lämpliga för poesin. Man kan arbeta över nätet med poesi på många intressanta sätt. Och det som också är bra när sammanhangen blir större och när flera olika poesikulturer möts är att åsikterna ofta går isär. På så sätt uppstår en poesidebatt som ger det tankemotstånd som är så viktigt.

Kanske vi slutar här. Och lycka till med Där bara diset återstår av paradiset. Det är säkert din öppnaste och – o fasa – mest publikvänliga bok.

– Bra. Inte kan jag ju säga att jag skulle bli jättelessen om folk vill läsa den.

TUVA KORSSTRÖM
tuva.korsstrom@hbl.fi