Familjer som utsätts för trauman drar sig ofta undan och pendlar mellan ilska och sorg. Tilltron till omvärlden försvinner och tanken på den egna säkerheten upptar en stor tid.
– Oron växer och man inte vet var man går säker, säger traumapsykologen Soili Poijula till Hbl.

Hon berättar att det brukar ta lång tid innan man vågar leva ett fritt liv efter ett trauma som en kidnappning.
– Från några veckor veckor upp till två år brukar läkningsprocesser ta.
Hon får medhåll av en svensk kriminolog som beskriver det inträffade som en absolut fullkomlig skräck för familjen.
– Det är ett fruktansvärt trauma att förlora ett barn på det här sättet, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.

Han berättar att kidnappning av förmögna personers barn är ett av världens äldsta brott, som i dag är betydligt vanligare i Sydamerika, Afrika och Asien.
– Det är faktiskt allra mest sällsynt hos oss i Västeuropa, säger Sarnecki.

För att skydda sig från dessa brott väljer många förmögna familjer att leva ett tillbakadraget liv, precis som familjen Nurminen gjorde. Även om kidnappningar av det här slaget inte förekommit i Finland finns internationella rutiner för hur fritagande brukar gå till.
– Ofta, men inte alltid, samarbetar polisen med offrets familj som kommer via utbetalningen förövarna på spåren. De senaste åren har gärningsmännen lyckligtvis ofta åkt fast tack vare detta, säger Jerzy Sarnecki.

Det mest känsliga ögonblicket i processen är när lösensumman lämnas över till gärningsmännen då en kontakt måste ske mellan parterna.
– Det har hänt att en lösensumma betalats ut, men att den kidnappade inte har återfunnits, fortsätter Sarnecki.
Han påpekar att det finns familjer som undanhåller information för polisen. De prioriterar att få tillbaka sin anhöriga, före att få fast gärningsmannen. I fallet Minna Nurminen har familjen offentlugt tackat polisen för deras professionella arbete och vädjat pressen om ro.

Julia Wiræus

julia.wiraeus@hbl.fi