Den smala gränden slingrar sig förbi prydliga egnahemshus som skymtar bakom grönskande häckar och resliga träd. På avstånd skymtar ett välmående åkerlandskap och tät skog. Ovanför är trafiken livlig, gränden ligger i Tusby, inte långt från Helsingfors-Vanda flygplats. Det var här Sanna och Jussi Leimio köpte sig ett egnahemshus för sju åtta år sedan. Det låga huset var byggt på 1970-talet i tidstypisk stil i gult tegel med mörkbruna fönsterkarmar, dörrar och tak. Liknande hus finns i många förorter med fristående hus.

– Läget är lugnt, omgivningen är grön och skön och huset ligger precis vid skogen. Räven smyger sig ofta förbi, säger Sanna Leimio och fortsätter:

– Huset på drygt 140 kvadratmeter var lagom när vi flyttade in. Då hade vi bara en dotter, Iiris . Nu är hon tio och de två andra, Aino och Martta är sju respektive fyra år. Huset blev helt enkelt trångt.

Det självklara alternativet

Paret hade inte många alternativ. Man ville inte sälja och flytta, alltså skulle man bygga till. Och den traditionella modellen, att nagga tomten i kanten låg nära till hands.

– Men så dök det självklara alternativet upp. Vi hade kontaktat arkitekten Vesa Honkonen och det var han som kom med idén om att förstora huset genom att bygga nytt på det gamla, säger Jussi Leimio .

Innan man ens kunde tänka sig att gå vidare i planerna måste två kriterier uppfyllas. Dels måste det befintliga husets konstruktioner vara starka nog att klara tyngden av ett nybygge ovanpå, dels måste man följa lagen och ha grannarnas samtycke till projektet.

– Man byggde gediget och bra så sent som på 1970-talet. Huset var byggt på plats, trästommen var i utmärkt skick och undersökningarna visade att huset skulle bära en tillbyggnad. Det fanns alltså inga tekniska hinder, säger Vesa Honkonen och tillägger att alternativet att riva det gamla och bygga nytt avfärdades som både dyrt och illa ur ekologisk synvinkel.

I stil med Alvar Aalto

– Varför riva ett hus som är i gott skick och är försett med all behövlig teknik och infrastruktur.

Honkonen fick relativt fria händer och skissade ett hus med omisskännliga drag av Alvar Aalto .

- Man får gärna associera till Aalto. Jag anser att hans fria former i husfasaden och hans tycke för träribbor smälter fint in i miljön i ett bostadsområde som ligger i skarven mellan tätort och skog, säger Honkonen.

Sedan skulle kommunen godkänna projektet. Honkonen förevisade och förklarade och fick grönt ljus. - Mycket tack vare att tomten hade outnyttjad byggrätt. Om man ska anhålla om mera byggrätt är den byråkratiska processen betydligt längre och mer komplicerad, men inte omöjlig. I det här fallet löpte samarbetet med planerarna på kommunkansliet utan problem.

Man beslöt att anlita olika leverantörer och snickare i stället för en enda byggfirma.

– Det resulterade i att arbetena tog längre tid, ibland klaffar inte alla leveranser och andra dröjsmål uppstår.

I det gamla huset fanns ingången på gårdssidan medan garaget vätte mot gränden. Honkonen föreslog att man skulle avstå från garaget, och numera står bilarna på gården. Den nya ingången fick plats i det gamla garaget som samtidigt förvandlades till en rymlig hall där tre döttrar i bästa lekålder kan klä av och på stövlar och ytterplagg.

– Ett annat ingrepp i den ursprungliga husväggen är att vi flyttade ett fönster. I övrigt är formen densamma. Som rocken som håller värme.

Men visuellt vittnar ingenting om det gamla gula huset. Man har lagt vit puts på de gula tegelväggarna, och den främsta prägeln på huset sätter ribborna som draperar fasaden i andra våningen. Ribborna är samtidigt som en rock som håller värmen.

– Det har tydliga fördelar i energiåtgången. Det ursprungliga huset har formen av ett L och bygget ovanpå följer samma form. Mitt i har Honkonen öppnat ett takfönster och han har slösat på så kallade onödiga kvadratmetrar, det vill säga öppna ytor som förenar olika funktioner.

- Ljusgården mitt i huset är generöst tilltagen och ger rymd och luft. De stora fönstren i övre våningen är måttbeställda och anpassade till naturen utanför. Man ska kunna ta in landskapet och njuta.

Kvar under hela byggtiden

Den ursprungliga tidtabellen utgick från att den andra våningen skulle vara inflyttningsklar inom loppet av fyra fem månader. Arbetena tog sammanlagt ett och ett halvt år. Under tiden bodde familjen Leimio kvar i det gamla huset.

– Visst var det bullrigt och dammigt men det gick, säger Sanna Leimio.

Båda skulle göra samma val på nytt och ångrar alltså inte arbetet. - Vi har ett härligt hus och när jag kommer hem blir jag alltid på gott humör. Varje kvadratmeter är inte utnyttjad till max och det känns bara bra. Boende är en väsentlig del av livet och det skadar inte att ha förmånen att bo så att man trivs, säger Jussi Leimio.

Han tillägger dock att han i en eventuell repris skulle låta bli sitt eget engagemang i projektet.

– Jag fick för mig att jag skulle hjälpa till och agera byggkarl trots att jag inte är av den händiga sorten. Men det var allt annat än enkelt att kombinera arbetet på reklambyrån, familjelivet och byggjobbet.

text Nina Weckström

09-1253210, nina.weckstrom@hbl.fi

foto Leif Weckström

leif.weckstrom@hbl.fi