CLAES ANDERSSON

Lust

62 s. Söderströms

Lust heter Claes Anderssons nya diktsamling, poetens tjugoandra – en imponerande mängd. Den senaste i raden är inte just någon dålig bok, inte heller är den lysande. Andersson är, om än något osorterad, i stort sig lik: allvarsam och raljerande, motsträvig och mjuk, privat och allmän om vartannat. Nästan alltid medryckande, på något vis, och ofta just där läsaren minst anar det.

En svit dikter, "Par", varierar en för Andersson betecknande dialektisk figur där motsatserna hyser varandra: "När vi dör föds vi en gång till / En barnmorska på andra sidan / väntar på oss". Men dikternas avslutande parenteser ger trots allt döden sista ordet. Alla ska vi dö, det är en efterhängsen insikt i Lust, liksom det är i flera av poetens senare böcker. "Någon äter mig. / Termiter? Pirayor? Dödsuret? / Snart är jag avgnagd, en skugga bland skuggor" – så kan dödsmedvetandet formuleras, som än overklig känsla av att avta med kuslig hastighet, en hastighet bortom vår fattningsförmåga.

Två hajstim
Och därav förstås lusten, den claesanderssonskt oregerligt och underbart trotsande lusten, som snarast blir starkare eller åtminstone svårare att bemästra ju äldre man blir. Det hjälper då föga att kärleken och hatet allt oftare visar sig svåra att separera – i en lyckad bild liknas de båda ytterligheterna vid "två hajstim som möts!". Lusten – att älska, äta, dricka, skapa – tycks vara något tredje, något lika irrationellt som obevekligt, något som undslipper alla argument, hajarna må sen kalasa på varandra å det brutalaste.

Det är inte minst på grund av denna avväpnande och ändå sårbara lust man läser Claes Andersson. Det är förstås också en lust som får sin amplitud mot bakgrund av en mer och mindre reell puritansk moral. Hur f-n mår man bra? skulle kunna vara en rubrik på Claes Anderssons poetiska funderande.

Det är svårt att inte imponeras av Claes Anderssons bredd; han är ett slags nutida renässanstyp - författare, jazzmusiker, läkare och politiker. Säkert mycket därtill. I dikten, liksom i allt Andersson företar sig (föreställer jag mig), är det livet i dess mesta möjliga fullhet som gäller. Perspektiv är per definition något tillfälligt; som människa bör man röra sig mellan perspektiven – men också bejaka dem. Livet är skavanker och drömmar, skönhet och smärta – och allt däremellan.

Livsförklaringsdrift
Svårare har jag för Anderssons dragning till att ur dessa alls icke gratis förvärvade inblickar vaska visdomsord av en sort man tycker sig ha läst förr och som framförallt har rätt lite med litteratur att göra. Somligt i den nya samlingen tycks ämnat för antologier av typen 99 dikter om kärlek, den där sortens poesivolymer folk som inte läser dikt ger i present till andra som inte läser dikt (annat än när de behöver ett citat för en nekrolog, kanske). Visserligen räddar sig Andersson ofta ur det banala med tvära girar och med smärta vars äkthet ingen kan tvivla på, därtill är han ibland genuint fyndig. Jag hade ändå gärna sett att han mer tyglade sin lite sentimentala livsförklaringsdrift, pratade mindre och skrev mer.

Mest läsvärd är Andersson när han spänner ögonen i svärtan och inte viker med blicken. Som i den här dikten, avslutningsvis, "ett hus av ben", värd att citeras in extenso:

Det finns ett hus av ben

som evigheten bygger

djupt i jordens mun

för dem som köttet övergivit

och vi kallar döda

Där finns ett rum för var och en som lämnat sina ben

Huset av ben tillhör dem som

levt, skall leva

och slutat leva

Ingen vet var huset är

men alla hittar dit

Ingen som flyttat in har återvänt

Ingen som gått in har setts gå ut

Ingen har klagat

Ingen har vräkts

I jordens mun finns ett hus av

ben för dem som aldrig fann sitt hem på jorden

ERIK BERGQVIST

kultur@hbl.fi